The greatest thing you'll ever learn...

...is just to love, and be loved in return.
/Christian, Moulin Rouge
Jag vill så gärna tro det, en jag kan inte. För jag tycker inte helt att det stämmer, även om det är vackert. Det bästa jag har upplevt har inte varit att vara älskad, eller ens att älska. Visst är det fint och fantastiskt, men inte den bästa känslan jag har haft. Det är inte ens i närheten. Den bästa känslan jag har haft, står mellan två olika. Antingen är det när man har skurit upp sina armar, så att man kan känna ångesten rinna ut med blodet. Eller så är det efter att man har tagit så mycket tabletter, att man inte känner någonting alls. That's the greatest thing I'll ever learn... För i min värld, finns det ingenting bättre, än just den känslan, när allt bara rinner ur. När allt bara rinner ur en, när man känner hur alla jobbiga saker försvinner... Det är det bästa

När allting i livet faller i bitar, vem lagar det då?

Jag känner att jag faller från livet igen. Jag vet inte om det är jag eller tabletterna som pratar just nu, det borde vara jag. Jag började ju igår, och så snabbt borde de inte verka.
Jag har ingen ork eller lust att utföra lättare uppgifter, jag har svårt att koncentrera mig på de sakerna som jag påbörjar.
Jag vill inte äta, fast jag känner mig hungrig. Maten smakar inte, och om den smakar så är det inte gott. Jag har svårt att sova, eftersom jag konstant drömmer mardrömmar. Jag vill inte sova, för jag är rädd för att drömma.
Jag kan inte ta hand om mig själv, men jag förväntas kunna ta hand om andra.

Coming up only to hold you under...

Jag har gråtit hela nätter, utan att kunna känna riktig sorg. Jag har älskat utan att vara kär. Jag har sovit hela natten utan att bli av med tröttheten. Jag har sprungit runt hela världen utan att vara utmattad. Jag har stått på kanten av världen utan att vara rädd att falla. Jag har fallit av världen utan att vara rädd för smärtan. Jag har skadat mig utan att känna smärta. Jag har skrikit av ångest i timmar utan att den går över. Jag har levt ett liv av förvirring och jag känner mig inte mindre förvirrad än. Jag har hatat mig själv utan att det har gått över. Jag har svultit utan att känna hunger. Jag har varit i det svartaste mörkret utan att kunna ta mig ut. Jag har legat orörlig i en sjukhussäng och varit nära döden.
Jag har suttit ute i 12minus, utan att frysa. Jag har rökt hela paket, utan att känna att det räcker. Jag har skrattat tills tårar faller, utan att kunna sluta. Jag har pratat tills det inte finns några ord kvar, och då har jag fortsatt. Jag har kramat dig i timmar, utan att vilja sluta. Jag har kysst dina mjuka läppar, utan att vilja sluta. Jag har suttit insvept i filtar, skrattat med mina vänner, haft sömnlösa nätter som istället varit fyllda av skratt, kärlek, kyssar, kramar och underbara ord. Jag har varit på botten av världen, men någon har alltid kunnat dra mig upp. Jag har mina vänner att tacka för det liv jag har idag. Ni har alltid funnits där när jag behövt det, och gett mig det jag behöver för stunden. Jag behöver aldrig be om någonting, för ni vet vad som behövs göras.
"All because of you
I believe in angels
Not the kind with wings
No not thekind with halos
The kind that brings you home
When home becomes a strange place
I'll follow your vioce
All you have to do
Is shout it out!"
The good left undone - Rise Against

.__.

Jag får fortfarande samma impulser som jag gjorde för länge sen. Sådana impulser som jag trodde att jag hade jobbat mig ifrån. Men det har jag inte. Trots att jag hade hoppats på det. Jag mår fortfarande inte bra, fast jag väldigt gärna önskar att jag gjorde det. Jag har förmodligen IPS, instabil personlighetsstörning, som tidigare kallades borderline. Underbart säger jag bara.. Kriterierna för det är nio, och man måste uppfylla minst fem av dom. Jag har fått det till sex, bara genom att läsa, och en förstår jag inte. De fetmarkerade och kursiverade är de som stämmer på mig. Får se vad psyk säger på torsdag...

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadande handlingar
6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. känner en kronisk tomhetskänsla
8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.

Faller, faller djupare ner...

Jag känner att det täcke som stundvis har legat över min kropp och min själ har kommit tillbaka. Det tunga, svarta täcket som tynger ner huvud, kropp och själ, för tankarna att snurra och världen att tappa sin mening. Det täcke som gör att jag inte förstår någonting annat än att ligga i sängen och gråta, skakande av ångest. Det täcke som gör mig osäker på allt, det täcke som ser till att jag inte längre fungerar... Det är den som gör att jag inte längre klarar av att leva mitt liv som jag borde, det som gör att jag inte längre hittar orken eller lusten att klara av någonting så simpelt som att gå upp ur sängen. Jag vet att jag borde, men jag klarar bara inte av det. Finns ingen ork eller lust, allt känns bara tungt. Allt jag ser är svart. Ingenting annat finns. Bara ångesten, skriken, gråten och mörkret...

Soft kitty, warm kitty...

Allt bara faller... Jag faller, världen faller, hela mitt psyke faller... Allt bara faller ihop i en splittrad hög med allt som en gång satt ihop. Allt det som en gång var jag, en hel person, är nu en hög med trasiga skärvor av ett liv som jag inte längre lever..

inte så svårt.

Har vägt mig nyligen.. Väger 57kg. Det är helt normalviktigt, om man går efter BMI. Men om jag går ner till 51-52kg blir jag underviktig. Går jag ner till 47kg klassas jag som anorektiker. Det skulle inte vara svårt att komma ner dit, har gått ner nästan 5kg på ganska kort tid, och det utan att jag har ansträngt mig något för att göra det... Nu när jag dessutom ska börja träna, kan det gå ännu fortare. Har nästan bestämt mig för att börja träna på friskis i stan, har ändå presentkort där. Lika bra att utnyttja det när det ändå håller. Så efter lite träning kanske vikten pikar lite mer neråt än nu... Man kan bara hoppas

Varje dag, dör en del av mig...

Har fortfarande inget fäste under mina fötter, allt bara snurrar runt... Känner hur allt runt omkring mig flyter bort, huvudet känns tungt men fortfarande lätt... Jag känner ingenting, annat än mitt tunga huvud som flyter iväg...
Jag önskar mig ett lugnt ställe, där jag kan lägga mig och bara vara. Jag vill ha ett ställe där jag kan få vara mig själv. Jag vill ha en vän som kan älska mig för den jag är, och inte för någon som folk tycker eller tror att jag borde vara... Jag är den jag är, en sårad, skadad, blyg och svag flicka. En liten skadad flicka som bara vill bli älskad, precis som alla andra...

Mitt i allt rasar världen

Hur ska man kunna reda ut all den förvirring som jag känner i skrivande stund, om jag inte ens vet vad det är som gör mig förvirrad? Jag kan inte reda ut allt det som händer eller allt jag känner, när jag inte har någon aning om vad det är. Jag kan inte reda ut det som är hoptrasslat, om jag inte ens vet vad det är som har trasslat ihop sig.
Jag vet inte vart jag ska börja... Jag försöker göra allt som folk ber mig att göra, även om jag inte vill. Jag försöker komma ihåg allt jag lovar, även om jag helst skulle glömma hälften. Jag försöker vara alla till lags, jag vill inte såra någon och jag vill göra alla glada. Men jag vet bara inte hur jag ska göra det. Ingenstans i min kropp kan jag känna eller ana hur jag ska göra det. Jag börjar tro att det inte går att lösa. Mitt i all den här förvirringen sitter en liten, blyg tjej som bara vill vara älskad för den hon är. En tjej som bara vill bli omtyckt, som vill ha en vän, någon som håller om henne när det är mörkt, någon som värmer henne när det blir kallt. Jag vill inte höra hur vacker jag är, eller hur sexig jag ser ut. Jag vill ha en vän, inte en älskare. Jag vill ha någon som kramar om mig för att visa vänskap, inte för att visa åtrå. Jag vill ha någon som säger att jag är en fin vän, inte att jag har fina bröst. Jag vill inte veta allt sexuellt folk tänker om mig, jag vill bara veta att folk vill umgås med mig för den jag är. Någon som vill vara och tycka om den lilla, blyga tjejen som gömmer sig innanför den hårda fasaden... Mitt i all förvirring rasar hela världen samman... Mitt i allt som händer, rasar hela världen ihop, och jag ligger ensam, skakande på golvet. Mitt i all panik, faller jag ihop i en hög på golvet, och faller skakande i glömska...

Trodde aldrig...

... Att det skulle vara så jobbigt att sitta på ett möte hos psykologen. Kunde inte ana att jag skulle känna så mycket, eller att jag skulle våga säga någonting alls... Kanske för att hon inte riktigt känner mig, kanske var det därför jag vågade säga det? Jag har aldrig tidigare sagt orden högt, idag var första gången. Det kändes konstigt, men på ett sätt lättnande. Kanske kan jag hitta en lösning på det hela? Kanske kan jag få tillbaka lite värdighet. Kanske, bara kanske kan jag till och med känna att jag äger min egen kropp, att den faktiskt är min och inte tillhör någon annan. Hon frågade vad som hände med min självkänsla när jag gjorde sånt, som det jag gjorde igår, jag bara svarade att jag inte hade någon kvar, att jag tappade den för länge sen...
Jag har inte vågat säga till så många än, kanske bara en. Ja, jag tror nog att det bara är en person som vet sanningen om hur jag känner... Kanske två. Jag kommer knappt ihåg hur mycket jag har sagt, även om det inte var längesen jag sa det...

Det krävs så lite...

Allt bara snurrar runt, runt. Vet inte vart jag ska ta vägen, eller vad jag ska göra för att allt ska sluta snurra. ´Jag vet inte vad som är vad, vad som är upp eller ner. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska tro. Jag vet inte vad jag ska känna, kanske inte borde känna alls? Kanske är dags att jag lämnar allt bakom mig, och bara går vidare från det jag är nu? Det kanske är dags att jag släpper allt jag håller i och bara försvinner från allt det här. Kanske är det dags nu, kanske är det dags att släppa taget?
Jag kan inte bara sitta hör och titta medan världen bara snurrar förbi och jag själv snurrar åt motsatt riktning. Jag vill inte snurra mer alls, jag vill inte vara med längre. Jag vill bara kunna gå och lägga mig i sängen i natt och sen aldrig behöva vakna igen. På ett sätt är det tungt att säga så som jag gör, men det är sanningen. Stundvis orkar jag knappt gå upp ur sängen, men jag tvingar mig själv att göra det. Jag orkar inte tänka längre, jag orkar knappt stå på mina egna ben. Snart hittar jag nog slutet på den långa tunnel som jag så länge har vandrat igenom. Jag letar efter ett stup som är tillräckligt långt att jag kan falla hårt mot marken och sen inte behöva tänka på livet en sekund till. Det krävs bara 12g alvedon för att man ska riskera att dö...

Så svårt att gå, så svårt att stå...

Varför ska jag alltid sätta mig i samma jobbiga knipor hela tiden? Är det inte dags att jag lär mig av mina misstag snart? Ska jag inte kunna titta tillbaka på den tiden som har varit och känna att jag inte ska göra om samma sak igen, och sen faktiskt komma ihåg det?
Nej, så är det inte, det fungerar inte så. Jag fungerar inte så. Jag tror inte ens att livet fungerar så, även om det borde göra det. Är det inte dags att gå snart? Jo, jag tror det... Ska bara packa min väska, sen är det dags att lämna det här. Eller förresten, dit jag ska behövs ingen väska. Jag behöver inte ha med mig någonting, kan bara gå så som jag är...
Jag har en våg av känslor som hela tiden sköljer över mig, som hela tiden kommer på nytt. Alla känslor som jag inte vet vart jag ska stoppa dom. Jag vet inte vart jag ska lägga alla tankar, jag kan inte sortera ut vilket som är vad... Vad ska jag säga till dig när vi ses, vad ska jag göra? Jag vet inte om det är tankar eller känslor som jag har. Har jag känslor för dig eller har jag tankar om dig? Det finns ingen psykolog i världen som kan reda ut vad som är tankar och vad som är känslor, eller vilka känslor som är vad.
Jag skakar i kroppen, ångesten har kommit på besök igen. Jag vet inte hur länge den stannar den här gången, men jag vet att det brukar vara en stund. Kanske inte är mer än rätt att jag känner så här, efter allt jag har gjort. Man får det man förtjänar, och världen har en plan för alla. Kanske är min mening att bara vara, att inte tjäna något större syfte? Kanske ska jag inte leva tills jag tar studenten, kanske ska jag inte leva tills jag fyller tjugo? Kanske är min mening att bara försvinna? I så fall är jag snart klar..

Jag hatar det verkligen...

Jag hatar verkligen mitt liv just nu... Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vet inte vart jag ska ta vägen med alla mina känslor och mina tankar. Tankarna bara flyter iväg åt samma håll hela tiden, det finns ingenstans att ta vägen... Jag känner ångesten i varje del av kroppen, i varje rörelse, i varje andetag. Det finns ingen väg ut, eftersom ångesten andas samma luft som jag. När jag har andats samma luft som ångesten, blir den bara starkare och starkare... Den är det första jag känner när jag vaknar på morgonen, och det sista som är med mig när jag går och lägger mig. Jag är inte fri någonstans, den följer alltid efter mig. Jag har endast en fristad, men det är en plats som jag har lovat att lämna för alltid. Jag har lovat att aldrig återvända igen, men jag är rädd att det är så det kommer bli...

Just gonna stand there and watch me burn
But that's alright because I like the way it hurts
Just gonna stand there and hear me cry
But that's alright because I love the way you lie
I love the way you lie...

Ångest

Jag har tagit ångesten till en helt ny nivå. Jag vaknar, somnar och lever med ångesten.. Jag är ångesten, i mitt liv finns ingenting annat. Den värsta ångesten kommer när jag tänker på eller är i närheten av skolan... När jag tänker på folk som jag har nära och som jag har förlorat, folk som kan komma och folk som kan gå... När jag tänker på folk som kallar sig mina vänner, när jag tänker på hur folk ser på mig... Jag tänker på vad folk tänker om mig, och vad jag tänker om dem. Människor, specciellt de som står eller har stått mig nära, ger mig ångest. Hela mitt liv ger mig ångest, allt jag är , är ångesten. Den har tagit över mitt liv, jag ser inget annat.. Den är här, nu och för alltid...

btw

Jag tror jag dör snart...

Coming up only to show me wrong...

It's no surprise I won't be here tomorrow
I can't believe that I stayed till today
Yeah you and I will be a tough act to follow
But I know in time we'll find this was no surprise...

Hur kommer man upp ur någonting som man inte ens vet hur man kom ner i? Varför ska jag känna såhär hela tiden, jag orkar inte mer! Jag kan falla längre ner, det vet jag. Nu tänker jag låta mig själv falla, jag tänker inte försöka greppa tag i någonting. Jag ska inte försöka minska farten, jag ska bara låta mig själv falla. Falla så långt som min kropp och min själ anser att jag ska falla. Skalet kommer att fortsätta vandra på jorden, som den alltid har gjort. Men mig ser ni aldrig på riktigt igen, för jag kommer vara borta.
Jag blev riktigt sårad igår. Jag känner mig utnyttjad. Känner mig som en prostituerad, som ett andrahandsval. Finns det ingenting bättre så antar jag att jag duger. Finns det ingen annan som vill prata med dig, så antar jag att man kan ringa till mig. Finns det ingen annan som vill ha sex, kan du väl fråga mig, om du måste. Finns det ingen annan som vill vara med dig, kan du väl fråga mig.. Kommer det något bättre förslag under tiden, är det självklart så att du byter.
Vem vill vara kvar hos en hora när man kan få en flickvän? Vem vill leka med sin låtsaskompis när man kan få riktiga vänner? Vem vill prata med en telefonsvarare när man kan ringa till någon som faktiskt svarar? Vem vill ha mig om man kan få vem som helst annars i världen?

That was when I ruled the world...

Faller djupare och djupare ner i mörkret, längre och längre ner i avgrunden som man inte kan komma upp ur. Faller djupare, tror att botten kommer snart. Känner ingenting, faller bara djupare. Ser hur strimman med ljus bara blir mindre och mindre. Mörkret blir mer och mer kompakt, jag ser ingenting. Det är kallt i avgrunden, men jag fryser inte. Jag känner ingenting, jag bara är. Jag försöker fokusera mina ögon på den lilla strimman med ljus som blir mindre och mindre, men ögonen orkar inte fokusera sig så de åker bara runt, runt... Jag ser ingenting, bara ett virrvarr av saker som snurrar runt, runt. Är det jag som snurrar, eller är det allt runt omkring mig? Jag vet inte.. Jag ser ingenting, jag känner att jag faller bort, bort från min egen kropp. Min själ stannar upp i avgrunden och jag ser min kropp falla djupare och djupare. Jag sträcker ut armarna för att greppa tag i min kropp, men jag får inte tag i den. Jag försöker falla med den, men det går för fort. Ljuset är borta, min kropp är borta. Allt som är kvar är jag. Jag svävar i avgrunden, utan att falla eller flyta upp. Jag känner fortfarande ingenting, jag kan inte tänka. Jag ser saker framför ögonen, fragment av saker, mörka siluetter. Är det minnen eller är det drömmar? Jag kan inte komma ihåg... Jag ser ansikten, men kan inte komma ihåg om jag har träffat personen. Jag sträcker ut handen, jag ser rakt igenom det. Jag försöker ta tag i sakerna jag ser, men de löses upp framför mina ögon och blir till damm. Jag försöker skrika, men det kommer bara luft ut genom munnen. I munnen kan jag känna hur tungan faller sönder, hur luften sakta men säkert tar slut. Jag försöker skrika igen, men det kommer inget ljud. Tårar börjar rinna ner för mina kinder, de bränner mot huden. Varje droppe som faller bränner värre än eld. Jag försöker fånga tårarna, men de faller bara igenom handen. Sträcker jag ut den över huvudtaget? Ingen hör mina rop på hjälp, ingen ser mina tårar rinna. Ingen ser mig. Min kropp är borta, min själ är förlorad. Kvar är bara dammet av det jag en gång var och pölen som bildas efter mina brinnande tårar...

Om du vill att jag ska falla, då ska det finnas tid att falla fritt

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt

Allt bara snurrar runt, runt. Vet inte vad jag ska göra, vet inte vart jag ska ta vägen. Alla tankar och alla känslor bara blandas i en hög och ramlar ut som en smet. En kladdig deg av känslor och tankar som har rört ihop sig för att aldrig mer kunna redas ut.
Jag tänker fortfarande på saker som hände för länge sedan. Saker som vi inte pratar om, saker som man inte längre tar upp. Sånt som fallit i glömskan, sådant man har gömt undan, för att aldrig hitta igen. Jag har hittat det, jag visste var de låg gömda. Jag glömmer inte, jag vet inte hur man gör.
Jag är inte ensam, men jag känner inte närheten av andra människor. Det är ingen som har lämnat mig, ändå känner jag mig övergiven. Jag har inte tappat någonting, ändå känns det som om jag har förlorat allt...
Jag har förlorat mig själv i ett evigt mörker, gått vilse i en svart skog. Jag har sålt min själ till Djävulen, Gud har glömt mitt namn. Jag är en skugga av mitt forna jag, den flickan som jag föddes som lever bara som ett avlägset minne. Någonstans i glömskan finns ett liv. Det livet som jag tappade taget om och gav upp. I glömskan finns en flicka, som bara vill bli älskad för den hon är...

Aj...

Allt gör så ont just nu.. Allt jag gör, allt jag ser, allt jag känner gör ont. Kan inte tänka utan att det gör ont, kan inte leva utan att det gör ont...
Jag hatar att ha kommit över att problem och sen känna hur man ramlar ner i samma grop som man precis har kravlat sig upp ur. Jag vill inte ramla igen, jag vill inte falla ner i den djupa, mörka gropen igen! Jag vill verkligen inte. Jag är rädd för att jag inte ska kunna klättra upp för den hala väggen igen... Jag är rädd att om jag kommer att ramla ner i gropen igen, kommer jag inte att komma upp igen. Jag kommer vara fast nere i gropen, utan möjlighet att komma ut i ett vanligt ljus igen. Jag ser mina gamla vanor komma tillbaka. Gamla mönster av tankar, känslor och handlingar sker på samma sätt som de gjorde tidigare... Jag tänker samma saker som jag gjorde när jag mådde som sämst, ser samma lösningar och har samma frågor, med samma jobbiga svar...
Jag kommer aldrig att klara av att leva ett vanligt liv, med vanliga och normala vanor och tankar. Det kommer aldrig ta slut, det finns inget sätt att komma ut ur det. Det tar bara slut när jag är borta, men ingen låter mig gå. Då kommer det aldrig att ta slut. Jag är för alltid fast i en nedåtgående spiral av saker som bara blir sämre och sämre. Jag kommer inte orka länge till...

Förstår inte...

Jag förstår verkligen inte hur jag fungerar. Vill jag skada mig själv så mycket som möjligt? Vill jag att det ska ta slut mellan oss? Jag förstår inte...
Igår gav jag honom tillåtelse att göra som han vill till den 11e augusti. Kommer jag att klara mig så lång tid? Kommer mitt hjärta, min själ att klara av allt så pass länge? Kommer jag att bryta ihop? Jag tror det..
Jag är glad att du var ärlig igår, även om mycket av det du sa sårade mig. Jag blev väldigt ledsen när nu sa att du var glad för att du hade någon att prata med, men syftade på Sofia, och inte på mig... Jag vet att du tycker om henne. Jag vet att ni skulle passa mycket bättre tillsammans. Jag vet det. Varför gör inte du det? Varför kan inte du se det som jag gör? Och varför vill jag gråta när jag skriver det här? För att det gör ont så klart! Det gör ont att bara tänka på det. Jag vill inte, men jag kan inte sluta. Jag vill inte längre behöva komma ihåg allting, jag vill kunna glömma. Jag vill glömma allt som är jobbigt. Men jag kan inte.. Jag vill glömma att ni hade sex, jag vill glömma att ni kanske kommer ha det igen, jag vill glömma att du tyckte bättre om henne än mig igår, jag vill glömma att det kunde ha varit ni och inte vi. Jag vill glömma att det är vi. Jag vill inte komma ihåg någonting längre, jag vill inte finnas. Jag vill inte...

Stilla tårar

Orkar inte med alla tankar och alla känslor just nu. Tryckte undan dom hela veckan, och nu när man kan slappna av kommer allt på samma gång... Alla tankar och känslor från tiden innan och det som hände under veckan. Det är mycket som gör ont, väldigt ont. Kan inte släppa en sak, en sak som hände för länge sen säger alla, men för mig kunde det ha varit igår... Det som hände, två gånger, skär i mitt hjärta, i min själ, i alla delar av mig där jag kan känna någonting alls, Jag vill inte behöva tänka på det, men jag kan inte släppa någonting av det... Jag tänker på det varje dag, det plågar mina tankar och mina känslor vet inte vart de ska ta vägen... Jag säger att det är okej, jag låtsas att det är det. Men egentligen skriker jag inombords, jag gråter stilla tårar för att det ska sluta göra så ont som det gör. Jag hoppas för allt i världen att det ska sluta göra ont någongång, men det vill inte sluta. Det gör bara ont, allt gör bara ont hela tiden. Jag förstår hur du fungerar, hur du känner och hur du tänker om sånt. Men jag kan inte leva med det. Det hände då, det hände inte nu, när jag har sagt att det är okej. Jag borde inte bli ledsen, har ju sagt att det är okej. Men jag är det ändå. För att det hände innan? För att du inte har sagt något? Jag vet inte, Men jag gråter och skriker av smärta, för att jag inte står ut med tanken på att du valde någon annan. För jag vet att jag inte räcker till, att jag inte duger, att jag inte är bra nog, men det gör ont att få veta det på det här sättet. Att få veta allt det där, genom att du går till någon annan som är bättre. Och att du inte vågar säga det förrän efter ett halvt år. Allt gör bara så ont! Allt jag kan tänka på när du rör mig, är att du har rört dom på samma sätt, du har kysst dom på samma sätt, du har knullat dom på samma sätt som du gör med mig... Jag är bara en av dem... En av alla andra...

Fuck

Helvete, fan, jävlar, satans jävla skit! Varför, varför skulle jag göra så? Varför var det tvunget att bli just på det sättet? VARFÖR SKULLE JAG KÄNNA SÅ JUST DÅ?!?!
Jag kysste honom idag, helt oskyldigt, en enkel kyss, två läppar som möts. Varför kunde det inte bara vara så lätt som det? Varför kunde det inte sluta vid just det, två läppar som möts? Var jag tvungen att känna någonting? Varför var jag tvungen att känna någonting över huvudtaget? Varför...
Allt hade varit så mycket lättare utan en känsla, en känsla som gjorde allt så mycket svårare... Det där lilla pirret i magen, leendet som letade sig upp på mitt ansikte, värmen som spred sig i hela kroppen. Jag vill inte känna så, inte nu... Allt blir så mycket svårare då, när man får en ny känsla... Varför skulle jag känna så med dig? Varför kunde jag inte känt det tidigare, när det fortfarande hade varit lätt? Varför ska jag ha dessa känslor för dig, när du förmodligen inte har samma för mig?
Varför ska jag känna kärlek till just dig? Och varför ska jag göra det just nu?

Måste skriva av mig...

Var en stund sen jag var här, jag vet... Ingen som läser det här, allt jag skriver är bara för mig. For your eyes only...

Jag har inte haft så mycket ångest på länge, som jag har i skrivande stund. Ingenstans i mitt minne kan jag hitta så mycket tankar och känslor som bara hamnar i ett virrvarr av allt och inget. Händer så mycket just nu. Massa intryck att ta till sig, och göra någonting med. Hjärnan och hjärtat hänger inte med, jag hänger inte med alls. Jag sitter just nu och undrar hur allt hände, hur allt gick till... Hur kommer det sig att jag sitter här och är som jag är, mår som jag gör? Varför sitter jag här och pratar med de personerna som jag gör? Jag vet att mina ord förstör deras liv, deras tankar och deras känslor.
Orden jag hör, och orden jag säger, skär som en kniv i hjärtat. Själen faller sakta sönder samtidigt som den kämpar med att bygga en högre och högre mur som skydd mot omgivningen. Ingen ska se in och ingenting ska komma ut.
Impulserna är många, starkare än på länge. Sitter och kämpar emot alla varje sekund som går. För var sekund växer de sig starkare, och större. Vet inte hur många timmar, minuter, sekunder jag kommer klara det... Det är nära, jag känner det. Hon har skrikit om min värdelöshet hela dagen, och långt innan den här dagen började. Hon skriker om allt jag borde göra, allt jag inte är. Allt som hon har, som jag saknar. Allt hon är, som jag borde vara. Hon räknar sekunderna tills han ska säga att det är slut, att han nu vågar erkänna det. Hon är bättre än jag, och nu har han också sett det, och vågat säga det till mig. Då kommer det ta slut... Jag vet det. Då vinner hon, det är då hon kommer att ta över. När ni ser min kropp, men inte känner igen personen vet ni att hon har tagit över. Då är jag borta, och hon har vunnit... Hon har inget leende, hon har inga drömmar. Hon har inget mål, annat än att bryta ned mig. När hon lyckats, är det inte långt kvar för någon av oss. När jag är nedbruten kommer både hon och jag försvinna inom en mycket snar framtid. Det är bäst så för alla...