Faller, faller djupare ner...

Jag känner att det täcke som stundvis har legat över min kropp och min själ har kommit tillbaka. Det tunga, svarta täcket som tynger ner huvud, kropp och själ, för tankarna att snurra och världen att tappa sin mening. Det täcke som gör att jag inte förstår någonting annat än att ligga i sängen och gråta, skakande av ångest. Det täcke som gör mig osäker på allt, det täcke som ser till att jag inte längre fungerar... Det är den som gör att jag inte längre klarar av att leva mitt liv som jag borde, det som gör att jag inte längre hittar orken eller lusten att klara av någonting så simpelt som att gå upp ur sängen. Jag vet att jag borde, men jag klarar bara inte av det. Finns ingen ork eller lust, allt känns bara tungt. Allt jag ser är svart. Ingenting annat finns. Bara ångesten, skriken, gråten och mörkret...