Så svårt att gå, så svårt att stå...

Varför ska jag alltid sätta mig i samma jobbiga knipor hela tiden? Är det inte dags att jag lär mig av mina misstag snart? Ska jag inte kunna titta tillbaka på den tiden som har varit och känna att jag inte ska göra om samma sak igen, och sen faktiskt komma ihåg det?
Nej, så är det inte, det fungerar inte så. Jag fungerar inte så. Jag tror inte ens att livet fungerar så, även om det borde göra det. Är det inte dags att gå snart? Jo, jag tror det... Ska bara packa min väska, sen är det dags att lämna det här. Eller förresten, dit jag ska behövs ingen väska. Jag behöver inte ha med mig någonting, kan bara gå så som jag är...
Jag har en våg av känslor som hela tiden sköljer över mig, som hela tiden kommer på nytt. Alla känslor som jag inte vet vart jag ska stoppa dom. Jag vet inte vart jag ska lägga alla tankar, jag kan inte sortera ut vilket som är vad... Vad ska jag säga till dig när vi ses, vad ska jag göra? Jag vet inte om det är tankar eller känslor som jag har. Har jag känslor för dig eller har jag tankar om dig? Det finns ingen psykolog i världen som kan reda ut vad som är tankar och vad som är känslor, eller vilka känslor som är vad.
Jag skakar i kroppen, ångesten har kommit på besök igen. Jag vet inte hur länge den stannar den här gången, men jag vet att det brukar vara en stund. Kanske inte är mer än rätt att jag känner så här, efter allt jag har gjort. Man får det man förtjänar, och världen har en plan för alla. Kanske är min mening att bara vara, att inte tjäna något större syfte? Kanske ska jag inte leva tills jag tar studenten, kanske ska jag inte leva tills jag fyller tjugo? Kanske är min mening att bara försvinna? I så fall är jag snart klar..