Om du vill att jag ska falla, då ska det finnas tid att falla fritt

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt

Allt bara snurrar runt, runt. Vet inte vad jag ska göra, vet inte vart jag ska ta vägen. Alla tankar och alla känslor bara blandas i en hög och ramlar ut som en smet. En kladdig deg av känslor och tankar som har rört ihop sig för att aldrig mer kunna redas ut.
Jag tänker fortfarande på saker som hände för länge sedan. Saker som vi inte pratar om, saker som man inte längre tar upp. Sånt som fallit i glömskan, sådant man har gömt undan, för att aldrig hitta igen. Jag har hittat det, jag visste var de låg gömda. Jag glömmer inte, jag vet inte hur man gör.
Jag är inte ensam, men jag känner inte närheten av andra människor. Det är ingen som har lämnat mig, ändå känner jag mig övergiven. Jag har inte tappat någonting, ändå känns det som om jag har förlorat allt...
Jag har förlorat mig själv i ett evigt mörker, gått vilse i en svart skog. Jag har sålt min själ till Djävulen, Gud har glömt mitt namn. Jag är en skugga av mitt forna jag, den flickan som jag föddes som lever bara som ett avlägset minne. Någonstans i glömskan finns ett liv. Det livet som jag tappade taget om och gav upp. I glömskan finns en flicka, som bara vill bli älskad för den hon är...