Det krävs så lite...

Allt bara snurrar runt, runt. Vet inte vart jag ska ta vägen, eller vad jag ska göra för att allt ska sluta snurra. ´Jag vet inte vad som är vad, vad som är upp eller ner. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska tro. Jag vet inte vad jag ska känna, kanske inte borde känna alls? Kanske är dags att jag lämnar allt bakom mig, och bara går vidare från det jag är nu? Det kanske är dags att jag släpper allt jag håller i och bara försvinner från allt det här. Kanske är det dags nu, kanske är det dags att släppa taget?
Jag kan inte bara sitta hör och titta medan världen bara snurrar förbi och jag själv snurrar åt motsatt riktning. Jag vill inte snurra mer alls, jag vill inte vara med längre. Jag vill bara kunna gå och lägga mig i sängen i natt och sen aldrig behöva vakna igen. På ett sätt är det tungt att säga så som jag gör, men det är sanningen. Stundvis orkar jag knappt gå upp ur sängen, men jag tvingar mig själv att göra det. Jag orkar inte tänka längre, jag orkar knappt stå på mina egna ben. Snart hittar jag nog slutet på den långa tunnel som jag så länge har vandrat igenom. Jag letar efter ett stup som är tillräckligt långt att jag kan falla hårt mot marken och sen inte behöva tänka på livet en sekund till. Det krävs bara 12g alvedon för att man ska riskera att dö...