It is beyond your control, will you ever meet again?

Så, jag är sämst på att skriva märker jag, men jag har inte riktigt orkat.. Har haft en massa andra saker på hjärnan på sista tiden..
Just nu, vet jag inte riktigt vad jag känner... Det finns en del saker som jag inte riktigt har kunnat släppa. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hjälpa den personen som oftast behöver min hjälp.. Jag kan inte hjälpa honom, eftersom jag inte ens kan hjälpa mig själv...
Det är sant, jag behöver hjälp. Men jag kan inte hjälpa mig själv. Jag har alltid klarat av allting själv, jag har alltid burit det inom mig. Men nu tror jag inte att jag orkar göra det längre.. Jag har alltid försökt ta mig igenom allt svårt i livet själv, men jag har börjat inse att ingen människa kan klara av det. Det är tugnt att bära på sorg, smärta, ilska och hat. Men sen finns det ett problem.. Eller, egentligen finns det flera problem, men nu tänker jag på ett speciellt problem. Jag vet inte vem jag ska vända mig till. Jag är dålig på att ta kontakt, och jag är dålig på att tala sanning. Jag är även dålig på att prata om hur jag känner och hur jag mår.
Men sen helt plötsligt kommer det en person från ingenstans, som bara visar att hon bryr sig. En oväntad person, som jag aldrig hade trott skulle vara en av de få som skulle få reda på hur jag känner och tänker just nu. Jag hade räknat med att fortsätta leva med mina problem ensam, utan att någon vet någonting om dem. Nu kommer jag att försöka låta djup, jag vet inte hur det kommer att gå. Men jag försöker i alla fall. Alla problemen man har, och hur mycket man klarar av, kan liknas vid en bägare. man samlar på sig jobbiga och tunga saker, som kan likas vid vatten som fyller bägaren. Till en början upplever man inga problem. Om man väljer att prata om ett problem, tömms bägaren på lite av vattnet. Men om man bara går och samlar på sig mer och mer, kommer bägaren att rinna över..
Det är det som har hänt med mig. Jag har samlat på mig så mycket jobbigt under mitt liv, utan att prata om det, att bägaren har runnit över. Jag är rädd, samtidigt som jag känner att jag kanske har nått en vändpunkt. Jag vet inte riktigt...

Jag tror att jag är redå att tömma en bit av bägaren nu...

If I could start again...

To pull the trigger
Bring us to an end
Can’t you see I’m sorry?
My friend...
Nu vill jag inte mer. Min vän, förlåt mina misstag, jag vet att jag inte kan göra det ogjort. Jag ser inte längre det ljuset som brukade lysa igenom mina ögon, för det har slocknat för länge sen. Jag känner inte längre någon kärlek och värme till värden, för den har inte längre någonting att ge till mig. Jag känner ingen närhet till dig längre, eftersom du inte finns där på samma sätt som tidigare. Jag känner ingen kärlek, eftersom jag inte längre vågar vara så nära någon. Jag vet att jag inte borde känna så här, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag ska göra slut med allt som jag inte längre är säker på, och jag ska lämna det som jag inte längre kan känna trygghet hos.

Don't you leave me alone...

Won't you lift me up
Lift me up or else I'll never stop
Don't you leave me alone
I've been through hell now show me heaven...aaah

Jag vet hur det känns att vara riktigt rädd. Känslan av att inte kunna göra någonting. Du får veta om en sak som kommer att hända, och du står helt kraftlös inför det. Jag vet hur det känns att ligga i sängen och skaka av rädsla. Jag vet hur det känns. Jag har varit rädd. Jag var det för inte allt för länge sedan.
Jag vet att som hände igår var mitt fel. Det var mitt fel, eftersom det var JAG som gjorde fel. Jag vet att du vill skylla på dig, men i grund och botten är det fortfarande mitt fel. Det är jag själv(och ingen annan) som bestämmer över mitt liv, och vad jag vill göra med det. Om du inte vill längre, så kommer jag som sagt inte att stoppa dig. Vill du trycka på avtryckaren, fine by me. Om det verkligen är det som gör dig lycklig, då kommer jag aldrig att stoppa dig. Jag säger inte att jag vill förlora den enda personen som jag kan säga att jag älskar, men jag vill inte heller vara den personen som ser till att han inte längre kan vara lycklig. Jag vill inte att han ska lämna mig, men samtidigt så vill jag inte heller vara den personen som mer eller mindre tvingar honom att stanna kvar. Som sagt, det är mitt fel att det blev som det blev. Det är mitt fel att han inte vill längre. Det är mitt fel, för att jag inte kan vara som jag borde. Jag kan inte vara den perfekta flickvännen, och det är han som får betala priset i smärta och sorg för att jag inte kan stå ut med mig själv. Det är han som får lida, för att jag vill ha bekräftelse. Bekräftelse på att jag inte är värd så mycket mer än den där enda gången. Den där gången då en annan kille kan känna sig stor, han kan känna att han har makt över någonting. Men om du tycker att det skadar dig...
Då kan du inte ana hur ont det gör i mig...