Jag hatar det verkligen...

Jag hatar verkligen mitt liv just nu... Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vet inte vart jag ska ta vägen med alla mina känslor och mina tankar. Tankarna bara flyter iväg åt samma håll hela tiden, det finns ingenstans att ta vägen... Jag känner ångesten i varje del av kroppen, i varje rörelse, i varje andetag. Det finns ingen väg ut, eftersom ångesten andas samma luft som jag. När jag har andats samma luft som ångesten, blir den bara starkare och starkare... Den är det första jag känner när jag vaknar på morgonen, och det sista som är med mig när jag går och lägger mig. Jag är inte fri någonstans, den följer alltid efter mig. Jag har endast en fristad, men det är en plats som jag har lovat att lämna för alltid. Jag har lovat att aldrig återvända igen, men jag är rädd att det är så det kommer bli...

Just gonna stand there and watch me burn
But that's alright because I like the way it hurts
Just gonna stand there and hear me cry
But that's alright because I love the way you lie
I love the way you lie...

Ångest

Jag har tagit ångesten till en helt ny nivå. Jag vaknar, somnar och lever med ångesten.. Jag är ångesten, i mitt liv finns ingenting annat. Den värsta ångesten kommer när jag tänker på eller är i närheten av skolan... När jag tänker på folk som jag har nära och som jag har förlorat, folk som kan komma och folk som kan gå... När jag tänker på folk som kallar sig mina vänner, när jag tänker på hur folk ser på mig... Jag tänker på vad folk tänker om mig, och vad jag tänker om dem. Människor, specciellt de som står eller har stått mig nära, ger mig ångest. Hela mitt liv ger mig ångest, allt jag är , är ångesten. Den har tagit över mitt liv, jag ser inget annat.. Den är här, nu och för alltid...