That was when I ruled the world...

Faller djupare och djupare ner i mörkret, längre och längre ner i avgrunden som man inte kan komma upp ur. Faller djupare, tror att botten kommer snart. Känner ingenting, faller bara djupare. Ser hur strimman med ljus bara blir mindre och mindre. Mörkret blir mer och mer kompakt, jag ser ingenting. Det är kallt i avgrunden, men jag fryser inte. Jag känner ingenting, jag bara är. Jag försöker fokusera mina ögon på den lilla strimman med ljus som blir mindre och mindre, men ögonen orkar inte fokusera sig så de åker bara runt, runt... Jag ser ingenting, bara ett virrvarr av saker som snurrar runt, runt. Är det jag som snurrar, eller är det allt runt omkring mig? Jag vet inte.. Jag ser ingenting, jag känner att jag faller bort, bort från min egen kropp. Min själ stannar upp i avgrunden och jag ser min kropp falla djupare och djupare. Jag sträcker ut armarna för att greppa tag i min kropp, men jag får inte tag i den. Jag försöker falla med den, men det går för fort. Ljuset är borta, min kropp är borta. Allt som är kvar är jag. Jag svävar i avgrunden, utan att falla eller flyta upp. Jag känner fortfarande ingenting, jag kan inte tänka. Jag ser saker framför ögonen, fragment av saker, mörka siluetter. Är det minnen eller är det drömmar? Jag kan inte komma ihåg... Jag ser ansikten, men kan inte komma ihåg om jag har träffat personen. Jag sträcker ut handen, jag ser rakt igenom det. Jag försöker ta tag i sakerna jag ser, men de löses upp framför mina ögon och blir till damm. Jag försöker skrika, men det kommer bara luft ut genom munnen. I munnen kan jag känna hur tungan faller sönder, hur luften sakta men säkert tar slut. Jag försöker skrika igen, men det kommer inget ljud. Tårar börjar rinna ner för mina kinder, de bränner mot huden. Varje droppe som faller bränner värre än eld. Jag försöker fånga tårarna, men de faller bara igenom handen. Sträcker jag ut den över huvudtaget? Ingen hör mina rop på hjälp, ingen ser mina tårar rinna. Ingen ser mig. Min kropp är borta, min själ är förlorad. Kvar är bara dammet av det jag en gång var och pölen som bildas efter mina brinnande tårar...