Trodde aldrig...

... Att det skulle vara så jobbigt att sitta på ett möte hos psykologen. Kunde inte ana att jag skulle känna så mycket, eller att jag skulle våga säga någonting alls... Kanske för att hon inte riktigt känner mig, kanske var det därför jag vågade säga det? Jag har aldrig tidigare sagt orden högt, idag var första gången. Det kändes konstigt, men på ett sätt lättnande. Kanske kan jag hitta en lösning på det hela? Kanske kan jag få tillbaka lite värdighet. Kanske, bara kanske kan jag till och med känna att jag äger min egen kropp, att den faktiskt är min och inte tillhör någon annan. Hon frågade vad som hände med min självkänsla när jag gjorde sånt, som det jag gjorde igår, jag bara svarade att jag inte hade någon kvar, att jag tappade den för länge sen...
Jag har inte vågat säga till så många än, kanske bara en. Ja, jag tror nog att det bara är en person som vet sanningen om hur jag känner... Kanske två. Jag kommer knappt ihåg hur mycket jag har sagt, även om det inte var längesen jag sa det...