It is beyond your control, will you ever meet again?

Så, jag är sämst på att skriva märker jag, men jag har inte riktigt orkat.. Har haft en massa andra saker på hjärnan på sista tiden..
Just nu, vet jag inte riktigt vad jag känner... Det finns en del saker som jag inte riktigt har kunnat släppa. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hjälpa den personen som oftast behöver min hjälp.. Jag kan inte hjälpa honom, eftersom jag inte ens kan hjälpa mig själv...
Det är sant, jag behöver hjälp. Men jag kan inte hjälpa mig själv. Jag har alltid klarat av allting själv, jag har alltid burit det inom mig. Men nu tror jag inte att jag orkar göra det längre.. Jag har alltid försökt ta mig igenom allt svårt i livet själv, men jag har börjat inse att ingen människa kan klara av det. Det är tugnt att bära på sorg, smärta, ilska och hat. Men sen finns det ett problem.. Eller, egentligen finns det flera problem, men nu tänker jag på ett speciellt problem. Jag vet inte vem jag ska vända mig till. Jag är dålig på att ta kontakt, och jag är dålig på att tala sanning. Jag är även dålig på att prata om hur jag känner och hur jag mår.
Men sen helt plötsligt kommer det en person från ingenstans, som bara visar att hon bryr sig. En oväntad person, som jag aldrig hade trott skulle vara en av de få som skulle få reda på hur jag känner och tänker just nu. Jag hade räknat med att fortsätta leva med mina problem ensam, utan att någon vet någonting om dem. Nu kommer jag att försöka låta djup, jag vet inte hur det kommer att gå. Men jag försöker i alla fall. Alla problemen man har, och hur mycket man klarar av, kan liknas vid en bägare. man samlar på sig jobbiga och tunga saker, som kan likas vid vatten som fyller bägaren. Till en början upplever man inga problem. Om man väljer att prata om ett problem, tömms bägaren på lite av vattnet. Men om man bara går och samlar på sig mer och mer, kommer bägaren att rinna över..
Det är det som har hänt med mig. Jag har samlat på mig så mycket jobbigt under mitt liv, utan att prata om det, att bägaren har runnit över. Jag är rädd, samtidigt som jag känner att jag kanske har nått en vändpunkt. Jag vet inte riktigt...

Jag tror att jag är redå att tömma en bit av bägaren nu...

If I could start again...

To pull the trigger
Bring us to an end
Can’t you see I’m sorry?
My friend...
Nu vill jag inte mer. Min vän, förlåt mina misstag, jag vet att jag inte kan göra det ogjort. Jag ser inte längre det ljuset som brukade lysa igenom mina ögon, för det har slocknat för länge sen. Jag känner inte längre någon kärlek och värme till värden, för den har inte längre någonting att ge till mig. Jag känner ingen närhet till dig längre, eftersom du inte finns där på samma sätt som tidigare. Jag känner ingen kärlek, eftersom jag inte längre vågar vara så nära någon. Jag vet att jag inte borde känna så här, men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag ska göra slut med allt som jag inte längre är säker på, och jag ska lämna det som jag inte längre kan känna trygghet hos.

Don't you leave me alone...

Won't you lift me up
Lift me up or else I'll never stop
Don't you leave me alone
I've been through hell now show me heaven...aaah

Jag vet hur det känns att vara riktigt rädd. Känslan av att inte kunna göra någonting. Du får veta om en sak som kommer att hända, och du står helt kraftlös inför det. Jag vet hur det känns att ligga i sängen och skaka av rädsla. Jag vet hur det känns. Jag har varit rädd. Jag var det för inte allt för länge sedan.
Jag vet att som hände igår var mitt fel. Det var mitt fel, eftersom det var JAG som gjorde fel. Jag vet att du vill skylla på dig, men i grund och botten är det fortfarande mitt fel. Det är jag själv(och ingen annan) som bestämmer över mitt liv, och vad jag vill göra med det. Om du inte vill längre, så kommer jag som sagt inte att stoppa dig. Vill du trycka på avtryckaren, fine by me. Om det verkligen är det som gör dig lycklig, då kommer jag aldrig att stoppa dig. Jag säger inte att jag vill förlora den enda personen som jag kan säga att jag älskar, men jag vill inte heller vara den personen som ser till att han inte längre kan vara lycklig. Jag vill inte att han ska lämna mig, men samtidigt så vill jag inte heller vara den personen som mer eller mindre tvingar honom att stanna kvar. Som sagt, det är mitt fel att det blev som det blev. Det är mitt fel att han inte vill längre. Det är mitt fel, för att jag inte kan vara som jag borde. Jag kan inte vara den perfekta flickvännen, och det är han som får betala priset i smärta och sorg för att jag inte kan stå ut med mig själv. Det är han som får lida, för att jag vill ha bekräftelse. Bekräftelse på att jag inte är värd så mycket mer än den där enda gången. Den där gången då en annan kille kan känna sig stor, han kan känna att han har makt över någonting. Men om du tycker att det skadar dig...
Då kan du inte ana hur ont det gör i mig...

Catastrophic - Not again...

En ny dag brukar betyda nya möjligheter. Men idag känns det mer som en dag innebär nya problem. Men det är inte bara nya problem, jag har kvar dem som jag hade igår. Vissa problem går inte över, jag börjar vänja mig vid att leva med dem. Men jag kan fortfarande inte släppa tanken på hur det kunde ha varit. Hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade haft den destruktiva relationen till mog själv, som jag faktiskt har idag? Om jag inte hade börjat den dagen i maj, hade jag börjat senare då? Om jag inte hade plockat upp rakbladet med det syftet att skada mig själv, hade jag då låtit det ligga där för alltid? Eller hade jag plockat upp det vid ett senare tillfälle, och ändå blivit fast? Om jag istället hade lagt ner det, hade jag då låtit det ligga där?
Dessa frågor kommer jag aldrig att få ett svar på. Jag vet inte hur det kunde ha blivit. Det enda som jag vet med säkerhet är det som jag har nu. Det som jag kan säga med säkerhet idag, är att jag har ett problem. Jag vet inte om jag hade kunnat undvika det, eller om det hade slutat så här oavsett vad jag hade gjort den där dagen i maj.
Jag vet inte... En del av mig önskar att jag kunde stanna som jag är. Att jag kunde behålla mitt liv som jag har idag, för en del av mig är faktiskt ganska lycklig. Samtidigt finns det en del av mig som vill ändra på en massa saker. den delen som vill leva utan det här beroendet. Den delen som vill vara fri. En fri själ, som inte är beroende av någonting eller av någon människa. En person som är stark ochlycklig, en person som inte är bunden till att göra någonting. En person som inte behöver tänka innan hon handlar. Den tjejen som är fri. Sen finns det en del av mig som bara vill ändra på några få saker. Den delen som vill bli av med det destruktiva och känslan av att inte räcka till, känslan av att inte vara bra nog. Känslan av att inte räcka till som person, och att inte vara den personen som alla förväntar sig att jag ska vara.
Jag vet att jag framstår som en liten fjemo nu, men det är inte sant. Jag skrivet inte det här för att jag vill ha uppmärksamhet, jag skriver det för att jag vill att ni ska förstå.
Jag vet att det inte spelar någon roll. Alla vill att jag ska vara på ett sätt, att jag ska göra vissa saker. Men för att vara den personen skulle jag vara tvungen att ändra på en stor del av den personen som jag är. Jag vet att jag inte kan göra det, vilket innebär att jag gör en massa människor besvikna. Jag kan tyvärr inte hjälpa det, men jag kommer aldrig att bli den personen som ni hoppas på. Jag är ledsen...

What have I become, my sweetest friend...

Jag antar att det är dags att börja om igen. Jag är ett vrak. Jag vet inte var jag kan känna mig trygg, eller vilka som jag vågar lita på. Jag vet inte vad jag ska göra när känslan kommer, den känslan som jag saknar så djupt. Jag vill lära mig att springa, men först måste jag lära mig att gå. Jag vet inte vad jag ska göra för att bli av med smärtan. Det enda sättet som jag känner till är att skära mig, och hur kan man ersätta det på ett sätt som inte är destruktivt? Hur ska jag lära mig att leva ett liv där jag inte skadar mig själv på något sätt? Jag har inte bara skärandet, det är en massa andra saker också. Även om jag vet att det finns så mycket annat i världen än bara det som jag känner till, så vet jag inte hur jag ska kunna ändra på det.
Jag undrar ofta vad som hände med den lilla flickan som jag var en gång i tiden. Vart tog hon vägen? Den lilla, oskyldiga flickan som alltid verkade, och som alltid var, lycklig. Den lilla tjejen som älskade att springa omkring och leka med sina kompisar. Ibland kommer hon fram, men hon är försiktig. Ibland smyger hon fram och skrattar och är lycklig med sina vänner. Jag vet inte om jag skulle vilja vara den flickan, eller om jag vill vara den tjejen som jag är idag.
Jag har aldrig ångrat något av de valen som jag har gjort, även om jag har fått mycket kritik för dem. Jag står upp för allt som jag gör, och jag är stolt över den personen som jag är. Jag kanske inte alltid mår så bra till följd av mina val, men jag kommer aldrig att ångra dem.
Jag har nog aldrig mått sämre... Två och ett halvt år sätter sina spår i själen, men även på kroppen. Det här har varit min jobbigaste månad någonsin. Jag har inte skurit mig på en månad nu, och jag är stolt. men även om jag är det så kommer känslan av att vilja göra det tillbaka. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna sluta helt. Jag kommer nog att vara mer eller mindre beroende av det. Men för att citera en av mina vänner, "Kan du se dig själv som en sjuttioårig gammal tant som sitter och skär sig?" Nej, det kan jag inte. Men jag kan inte heller se mig själv helt fri från det. Jag kan inte se mig själv i framtiden utan knivar eller rakblad. När det är den enda sanningen som man känner till, är det svårt att tänka sig ett liv utan det.
Men jag har upptäckt att jag inte bara förstör mig psykiskt, utan det har även börjat drabba mig fysiskt. När man faller ihop i en hög i badrummet, för att benen skakar så mycket att de inte kan bära dig, då ska man se det som ett tecken på att någonting är fel. Jag kan inte säga hur länge jag låg där, eller om jag ens var vid medvetande hela tiden. Jag vet att jag skakade i hela kroppen och att jag inte andades så mycket som jag borde ha gjort. När man får reda på att ens pojkvän var tvungen att sitta och kolla om man hade puls eller inte, för att märka om man blir sämre, då vet man att allt inte står rätt till. När känslan av att vara skakig och ostadig blir en del av ens vardag, och när man känner att det är svårt att gå, för att kroppen inte orkar bära en framåt, det är då man borde vakna upp. Man borde vakna och göra någonting åt saken. Men hur kan man göra någonting åt ett problem som man inte vet orsaken till?

Is this how it feels to reach rock bottom?

Jag är vid liv, men jag kan inte säga att jag verkligen lever. Jag låter livet flyta förbi och jag tar kanske del av det någon gång. Jag är en skugga, en obetydlig fläck på livets trasa. Ingen bryr sig om vad som händer med mig. Eller, några gör det. Men jag är trött på att leva för alla andra. Jag är trött på att vakna varje morgon och veta att jag gör det för någon annan, inte för mig själv. Jag försöker lyssna på vad alla andra säger, men oftast orkar jag inte. Jag orkar inte. Jag är trött på att lyssna på vad alla andra har att säga. Vem lyssnar på mig? Vem bryr sig om vad jag vill, vad jag känner? Allt som de säger, eller i alla fall det mesta, är bara lögner. Jag lever i en värld full av lögner. Jag försöker andas, men jag får ingen luft. Jag kippar efter andan och Livet bara hånskrattar. Alla lögner kväver mig. Det spelar ingen roll hur mycket eller hur länge jag försöker andas. Det spelar ingen roll hur gärna jag vill andas sann och frisk luft. Jag är fast i detta Inferno som vanliga människor i dagligt språk kallar livet. De flesta gör vad som helst för att behålla livet, men inte jag. Jag gör vad som helst för att hitta en väg ut. Finns det ens en väg ut ur mörkret eller är jag fast här för alltid?
Det enda som hindrar mig från att gå mot det eviga ljuset, är just själva mörkret, själva livet. Det som alla människor vill ha, vänner, är det största problemet i mittt sökande efter ett slut. De enda männsikorna som vill mig väl, är i skrivande stund de människorna som jag föraktar mest. Denna lilla, obetydliga gruppen av människor som till synes inte har någon större inverkan på livets gång, det är just den lilla gruppen som varje dag innebär skillnaden mellan liv och död för mig.
Jag är vid liv, men jag kan inte säga att jag lever. Jag kvävs under ett tjockt täcke av lögner, och jag kan inte ta bort det. Det som håller mig vid liv är det som jag både älskar och hatar på samma gång. När kommer jag att hitta vägen ut ur mörkret?

I wanna be there for you...

Sometimes I'm a selfish fake, you're always a true friend...
Jag vill finnas där för dig när du behöver mig, men jag vet att det kan jag inte göra. Mest för att jag inte vet hur jag skulle göra det... Jag vet inte hur jag skulle kunna finnas där för dig på det sättet som du kan behöva mig... Jag vet helt enkelt inte...
Jag tänker bara på mitt eget lidande, men nu måste jag ändra mig. Helt plötsligt, har du fått det mycket värre än vad jag har haft det på nästan två år... Jag vet inte hur jag ska klara av att se dig under den här tiden. Jag lovar, jag skulle ge henne mitt liv om jag bara kunde. Hon borde få leva och vara frisk. Jag skulle ge henne mitt liv om jag visste hur man gjorde det.

Abstract emotions and dealing with death...

Det finns så många ord som jag skulle vilja säga, så många ord som jag vill att du ska höra. Jag vet bara inte hur jag ska kunna säga alla orden till dig. Jag vet inte ens om du vill höra dem. Det ända jag vet är att jag har så många tankar och så mycket känslor, jag vet bara inte hur jag ska kunna förklara dem. Jag grät över dig idag. Precis när jag hade vänt mig om och börjat gå iväg, kom den första tåren. Men det var ingenting som du märkte. Det var ingenting som du såg eller tänkte. Jag tror inte ens att du kunde föreställa dig att det skulle hända.
Men av alla orden jag skulle kunna använda och av alla tankar jag har, är det en som är starkare än alla andra tillsammans. Jag har bara en fråga som jag vill ställa till dig. Kan du stå ut med det faktum att jag älskar dig, eller måste vi ta farväl nu? <3

Jag har skurit av min tunga, ni skulle ändå inte förstå...

Silly me for thinking honesty something given free...
Ja, så är den här dagen nästan slut... Nu vet jag vad mitt fel är... Jag pratar alltid med fel personer, och jag tror att det kommer att finnas någon som förstår mig. Men jag har oftast fel. Som vanligt vet jag varken upp eller ner. Jag vet inte vad jag vill, eller vad jag inte vill. Jag vet inte vad jag gör eller vad jag borde göra. Jag BORDE lära mig hur man talar sanning och hur man litar på folk. Det har jag svårt med...
Inte för att vara kall eller hård... Men tack till alla som hjälper mig, det betyder mycket för mig. Men... Detta underbara men... Vad gör ni den dagen då jag förlorar kontrollen? Den dagen då jag bara skriker, slåss och gråter. Vad gör ni då? Den dagen då jag bara lägger mig ner och skiter i allt och alla. Den dagen då jag bara vill ge upp allt. Den dagen kommer att komma, och då vet jag inte om alla vänner i världen hjälper... Jag vill bara veta... Vad gör du då?

I feel like letting go...

Nu vet jag varför jag har så mycket problem. Jag orkar inte kämpa med mina känslor längre. I feel like letting go... Kort sagt, jag känner för att släppa taget. Jag känner mig inte välkommen någonstans. Jag vet att jag inte passar in, men jag hade aldrig trott att folk skulle visa det så tydligt. Även om ingen säger något, så känns det. Det känns att jag inte är välkommen, eller att de egentligen inte vill ha mig där. Jag vet att du är Little Miss Sunshine, och att du är så mycket bättre än vad jag är. Jag vet att du är söt, och rar, du skulle aldrig skada någon. Du är vacker, medans jag är motsatsen. Jag är inte söt, jag är inte vacker. Du har alltid ett stort, ärligt leende på sina läppar, men jag å andra sidan gör mitt bästa för att inte visa att jag egentligen vill gråta. Jag förstår att de hellre vill ha dig där, än mig, och det är okej. Jag lovar, jag kommer aldrig att komma dit, om jag inte är välkommen.
Jag önskar att mitt liv aldrig hade blivit som det blev... Jag önskar att jag hade fortsatt att leva mitt liv ensam, utan att ha någon som jag släppte så nära inpå livet. Om jag hade varit lika kall som jag varit tidigare, så hade jag inte haft detta problem just nu...
Jag vill bara veta, vad har jag gjort för fel? Vad har jag gjort för att inte bli omtyckt? Vad? Snälla, svara mig... Vad har jag gjort som kan vara så hemskt att jag KÄNNER att jag inte borde vara där?
Några sista ord bara... Gumman, jag är inte arg på dig, och jag hatar inte dig. Jag är inte avundsjuk, jag undrar bara... Vad har jag gjort för fel...?

Why must you be so missable?

Hur ska jag kunna leva normalt, när jag inte ens vet vad det innebär?
Jag vet inte... Mitt liv håller på att gå i bitar... Jag klarar nästan inte av att göra normala saker längre. Hur känns det att gå en dag utan att tänka på självmord? Jag vet hur det känns att ha kortare stunder, kanske några timmar. Men sen kommer tankarna tillbaka. Hur ska jag kunna leva utan det som har varit mitt liv under så lång tid? Jag vet hur jag ska verka må och hur alla andra ska uppfatta mig, men jag vet inte hur jag SKA vara. Jag vet inte hur jag ska kunna vara över huvud taget... Hur ska jag kunna vara som en "normal" människa? Normala människor tänker inte på självmord, och de skär sig definitivt inte. De lever inte varje dag med hoppet om att det ska hända en olycka så att man dör. Normala människor kan åka tunnelbana utan en enda tanke på att man kanske ska göra slut på det hela, och ta steget ut. Att man kasnske ska våga hoppa. Normala människor är inte rädda för normala, alldagliga saker. Nej, normala människor har normala och bra, fungerande liv.
Jag kommer aldrig att bli normal. Jag vet inte ens om jag kommer att klara av att låtsas vara normal. Jag kommer nog inte ens kunna försöka passa in i ett normalt samhälle. Jag vet att jag inte kan. Jag är för ostabil. Jag är för svängande i humöret. Ena sekunden kan jag skratta, och i den nästa kan jag skrika ut att jag inte vill leva längre...
Jag har i alla fall kommit på den enda stunden i mitt liv, då jag inte tänker på hur det ska ta slut... När jag får vara i simhallen och vara tränare. När jag får vara där och hjälpa barnen att bli bättre. När jag får hjälpa dem att uppnå en av sina drömmar. Då känner jag att mitt liv har mening. Då känner jag att det jag gör har någon betydelse. Då känner jag att jag kan vara stolt över att jag har ett liv, att jag kan vara stolt över något som jag har gjort. Jag har en mening med mitt liv. Men jag kan inte leva på vetskapen om att jag får göra det jag älskar tre gånger i veckan. Jag behöver fler tillfällen. Jag behöver fler saker som visar mig att allt jag gör inte är meningslöst. Men vart hittar man såna saker?

Left the puzzle undone...

Jag har glömt bort hur man lever...
Jag undrar hur det känns att vakna på morgonen och känna att man verkligen vill gå upp och möta dagen. Jag undrar hur det känns att få träffa sina vänner och inte behöva veta att man ljuger för dem. Jag undrar hur det känns att få leva en dag utan att tänka på självmord. Jag undrar hur det känns att lägga sig i sängen på kvällen, utan känslan av att man vill skära sig. Jag undrar hur jag ska få reda på alllt det här...
Det här är saker som de flesta tar för givet. Inte jag. Jag vet inte hur det känns. Jag vet inte, jag har glömt bort det. Jag har varit benägen att ta mitt liv sedan jag var nio(!) år gammal. I början var det mest i perioder, men sen blev det en konstant känsla. Känslan av att inte vara värdig det livet som jag har fått. Hur känns det att verkligen vilja leva livet? HUr känns det att verkligen vara lycklig? Jag ljuger för mina vänner, för att jag inte vill se deras ansikten när jag berättar att jag har svikit dem. Jag ljuger för att slippa få det bekräftat att jag inte är som jag borde vara. Jag vill inte se deras besvikna ansikten när det får veta att jag inte är perfekt... Jag har skurit mig i mer än två år, oftast har det blivit att jag gör det på kvällen. Att sedan försöka bryta den vanan, att bara försöka gå och lägga sig och sova... Det är inte lätt. Vanan och begäret finns kvar i själen. Hur ska jag kunna ändra hela min livstillvaro över en natt? Hur ska jag kunna bli den personen som jag borde vara?
Alla mina vänner är ett enormt stöd, och det älskar jag dem för. Alla gånger som de har fått se mig nere i botten, alla gånger de har fött höra att jag vill ta mitt liv... Jag förstår att de vill hjälpa mig ur det här, för det tär på dem också, inte bara på mig... Men det ända jag vill just nu är att få en fråga... En väldigt lätt fråga, med ett lätt svar... "Jessica, vad vill DU? Hur känner DU inför det här? I vilket tempo vill DU ta det?" Kan jag få den frågan, eller är jag ute efter det omöjliga?

Det svider till där kniven skar...

Japp då är det nu officiellt... Mitt liv är totalt fail.
Jag fick höra igår att jag var stark, och att jag skulle klara mig igenom det här, för att han vet att jag kan. Men jag kan inte vara stark i ett liv som jag inte äger. Eller i ett liv som jag inte helt och hållet vill leva.
Jag vet att jag är en stor besvikelse för nästan alla jag känner, och jag vet att de underbara människorna förtjänar bättre än en vän som de inte kan lita på... De förtjänar inte att leva ett liv i ovisshet, eller ett liv som bara är fullt med rädsla. Jag vill att de ska kunna leva ett bra liv, där de inte har någon som är där och drar ner dem i sitt eget mörker och sitt egna helvete.
Jag vill att mina fina änglar ska kunna leva ett så bra och lyckligt liv som möjligt, utan att jag ska dra ner dem. Samtidigt vet jag att jag inte kan lämna dem, för de betyder för mycket för mig. Jag kan inte klara av att en till av mina närmaste och finaste änglar lämnar mig. Det skulle bli för mycket.
Jag kan även säga att även om min arm nu är finare än vad den har varit på länge, så har mitt ben fått ta smällen istället. Nio små, vackra sår blev det på benet igår. Jag vill inte längre! Snälla, förstå att jag inte vill att det här ska vara mitt liv... Jag vill vara fri, och inte känna att jag måste göra det här för att kunna ta mig igenom en dag.
För första gången i mitt liv, känner jag mig hjälplös. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag funderar på om jag ska ta kontakt med Fält igen, och fråga om man kan få en tid en gång i veckan. Jag tror att det skulle kunna hjälpa mig, om jag kunda prata med någon på bestämda tider. Men jag vet inte... Det krävs mod för att göra det med... Men vi får se hur det blir...

Ser du ängeln...?

Hur kan en person göra så otroligt många fel under en och samma livstid?
Jag är ett levande bevis på att livet inte alltid går som man vill, eller som det borde... Jag är på gränsen till att mista en av mina närmaste vänner, för att jag tycker så mycket om honom... Allt jag vill är att behålla honom som min vän, och som mitt stöd. Men varför skulle jag få det? Det skulle ju betyda att jag hade fått som jag ville för en gångs skull, och det funkar ju ABSOLUT inte...
Mitt liv är menat att misslyckas. Någon måste ju göra det också... Alla kan inte få leva bra liv hela tiden, för då skulle världen faktiskt fungera. Jag antar att vissa av oss drar nitlotter i livets lotteri, medans andra bara fortsätter att vinna. Jag ska försöka sluta ändra på livets gång... Jag kan inte ändra på det som har hänt, det är säkert. Jag vet inte om jag har gett upp hoppet om framtiden än, jag menar, det finns alltid en chans att allt blir bättre.
Men om man ska se hur allt har varit de senaste åren, kan jag knappast påstå att livet har blivit bättre. Jag kan inte säga att det bara har blivit sämre, men det har inte blivit mycket bättre heller... Jag vill bara säga det här... Om det blir det sista jag skriver, vill jag att du ska veta att vad jag än säger och vad jag än gör, så kommer jag alltid att älska dig, och det gäller alla mina vänner... Om detta blir det sista jag skriver, så vill jag att ni ska veta att ni betyder världen för mig, och jag älskar er mer än allt annat i den här världen...

Take me away, I'm gonna hurt somebody...

Mjo så har man tänkt för mycket igen... Fan. Slutsatsen jag kan dra av mitt tänkande är följande:
1. SLUTA TÄNKA SÅ JÄVLA MYCKET!! DET ÄR INTE NYTTIGT!
2. Jag är INTE lycklig i det förhållande som jag har just nu, mest med tanke på att mitt hjärta inte bor där
3. Jag kan inte gå ur förhållandet utan att någon av oss dör
4. Mitt liv är fail på hög nivå...
5. Jag har kommit fram till vem jag egentligen vill ge mitt hjärta till
6. Jag hatar inte mitt liv, jag vill bara inte leva det
Jag tror att det var allt det... Nej då, jag har absolut inte stora problem i mitt liv... Kan inte någon hjälpa mei?

I'm better of dead... Or?

Hur är det möjligt att samma saker som får en att känna sig levande får en att känna sig nära döden? Hur är det möjligt att samma saker som får en att känna sig glad och positiv kan få en att känna sig nere och deprimerad?
Samma saker som får mig att känna mig glad och levande får mig att känna mig nere och värdelös... Mina änglar, min pojkvän, träningen och alla människor i världen runt omkring mig. Kan det ha att göra med att det livet som jag lever är så långt ifrån det lyckliga livet som de lever och allt som jag gör, är sådant som de flesta inte ens skulle kunna föreställa sig? Är det för att jag innerst inne strävar efter att bli som dem, eller att jag innerst inne är avundsjuk för att de har en massa saker som inte jag har?
För några år sedan var det en psykolog som sa till mig att jag hade fler vänner än de flesta, och att jag borde vara lycklig, och känna mig lyckligt lottad at jag hade så många människor runt omkring mig som älskade mig. Jag har enda sen dess undrat över om det verkligen kan vara sant, eller om hon bara inbildade sig det.
Även om det skulle vara så, finns det nog inte många som kan titta på mig och känna att de förstår hur jag fungerar, hur jag lever och vad jag känner. Jag kan titta på dem och se det, och de kan titta på varandra och veta allt det där. Men vem vet hur jag fungerar? Och vem vet hur jag känner? Jag har lärt mig att skydda mig själv från andra människors ondska, deras ord som bränner, och deras sårande blickar. Men det största hotet mot mitt liv finns ändå kvar, den ända människan som idag skulle kunna avgöra om jag lever eller inte. Det är jag själv. Jag har ännu inte vunnit kampen över mitt destruktiva jag, och jag är långt ifrån det.
Men trots att jag har långt kvar, är jag ev bit på vägen. Jag vet hur man är vid liv, nu ska jag lära mig hur man lever. Jag har slutat jaga ett slut, och jag har slutat jaga döden. Nu vill jag lära mig att leva livet, och klanske till och med älska mig själv och det liv jag har. Jag ger det en chans, och nu ska jag lyckas! Jag vill inte sluta leva, utan ska hålla mig vid liv. Jag kommer inte att ge upp den här gången, nu ska jag lyckas! Att bli vän med sin värsta fiende kommer inte att bli lätt... Men jag kommer att lyckas, för nu ger jag inte upp... Önska mig lycka till!

I need you...

Jag har insett en sak... Jag älskar mitt liv, jag tycker bara inte om att leva det. Och ja, tro mig, det är skillnad. Det är inget direkt fel på mitt liv. Det ända som är fel, är att jag inte vill leva det. Eftersom jag nu till min stora sorg inte tycks bli av med mitt liv, kan jag väl ändå få säga att jag inte förtjänar att leva det? Det finns så många barn och unga i världen som dör av olika anledningar, som verkligen vill leva... Varför kan de inte få göra det, så kan jag få dö i deras ställe?

Before I forget it...

Jag önskar att man kunde få vara med och skapa sitt eget liv. Att man kunde få vara med och bestämma hur det skulle bli, och framför allt, hur det skulle sluta. Man har rätt stor makt över sitt eget liv, men vad kan man göra åt slumpen? Alla dem här sakerna som händer utan att man kan göra någonting åt dem? Jag vill tro att jag själv bestämmer över mitt eget liv, men jag är inte säker... Kan det vara så att allt jag gör, redan är förutbestämt, eller bestämmer jag verkligen själv över mitt eget liv? Har jag verkligen den makten över allt annat? Kan jag vara den enda personen som bestämmer hur mitt liv kommer att sluta? Jag vill tro det, men om man ser rent tekniskt, så är det omöjligt. Det är så många människor som är med och skapar ens liv att jag ensam, akn vara den enda personen som styr över mitt eget liv. Vänner, familj, främlingar, fiender, personer som jag aldrig har träffat eller ens hört talas om, är med och påverkar mitt liv. Även om jag som ensam person inte styr över hela mitt liv, är det ändå upp till mig att bestämma mig för vad jag verkligen vill göra. Vill jag sitta ensam på mitt rum och deppa över mitt tragiska liv, eller vill jag gå ut och verkligen leva mitt liv? Vill jag vara en person som lever utan mening, eller vill jag vara någon speciell, som människor världen över kommer att prata om? Det är inte heller helt upp till mig, men jag måste våga ta steget. Innan jag sitter där om 30år och tänker: "Fan, nu vet jag vad jag har glömt! Jag har glömt att göra karriär! Jag har glömt att leva livet fullt ut!" Jag vill inte vara en av dem som sitter och tänker så. Jag ska göra någonting viktigt, innan jag glömmer bort det, eller innan det är för sent. jag kommer inte bara sitta här och se tiden rinna iväg, jag vill vara med och skapa en ny tid. Jag vill vara med och hälla ut den gamla sanden ur timglaset, för att fylla på ny sand, som skapar en ny dag. En ny tid med nya möjligheter. Det är dags att jag tar tag i mitt liv och gör någonting med det, och det borde alla andra också göra. Sítt inte bara och se på när den här dagen försvinner, var med och skapa en ny! Då slipper ni sitta där och tänka: "Fan, jag glömde göra någonting med mitt liv..." Ta tag i det innan det är för sent. Spring ut och fånga dagen, och lev ditt liv fullt ut, innan du glömmer bort hur man gör...

The hardest part of this is leaving you...

Ja, hur ska det gå för mig egentligen? Kommer jag att lyckas med mitt mål, eller kommer jag att snubbla på mållinjen? Jag tror att jag kommer ramla efter halva vägen, och inte ha orken eller lusten att ta mig upp och springa vidare. Jag kommer ligga kvar på marken, medans tävlingen fortsätter och person efter person springer förbi mig in i mål. Eller kommer jag att chocka alla och ställa mig upp igen och springa in i mål? Jag kanske inte vinner, men jag kan alltid komma i mål. Nu känns det som om jag ligger kvar på marken, och ser världen passera och jag känner hur sekunderna tickar iväg utan att jag kan göra någonting åt det. Jag vill stanna tiden, ta ett varv runt jorden och se hur den ser ut, se på den genom andra ögon. Inte som delaktig i händelserna, utan mer som en del av publiken. Jag vill se hur världen är med andra ögon. Jag vill vara en betraktare, kanske bara för en dag, en timme eller kanske bara för en minut... Jag vill slippa vara en del av allt som händer, bara för en kort stund.
Just nu borde jag inte klaga på mitt liv, men jag gör det ändå... Jag har en underbar pojkvän jag älskar väldigt högt, underbara vänner som betyder livet för mig, och en familj som bryr sig. Men varför är jag inte lycklig? Är det en motsvarighet till materiell lycka eller är det kanske det materiella som saknas? Har alla människornas kärlek förlorat sitt värde, eller har varje enskilld individ förlorat en del av sin kärlek, i havet av alla människor? Jag tror inte det. Varje enskilld person betyder lika mycket för mig som den alltid har gjort, nämligen mer än vad jag kan förklara. Vissa mer än andra, men de är ändå alltid mina änglar som jag älskar så högt över allt på jorden. Men hur kan jag visa det för dem? Jag vill ge dem allt jag äger och har, jag vill ge dem all kärlek och uppskattning som jag har, men jag vet bara inte hur.
Men i slutändan kanske det räcker med något väldigt simpelt. Någonting som inte kräver mer än några sekunder av ditt liv. Har du tid att avvara några sekunder av ditt liv, så att jag kan visa för dig att du är en viktig del av mitt liv? Har du tid att låta mig visa dig att jag vill ge dig allt mellan himmel och jord? Har du råd att ge mig den tiden? Jag vill nämligen visa dig att du är speciell, en viktig del av mitt liv. Jag har en sak jag vill säga till dig. Får jag det? Jag tycker nämligen att det är viktigt att du får veta det, annars kanske det är för sent. Jag tänker nu berätta hur jag känner för dig. Det går fort. Här kommer det.
Jag älskar dig så högt över allt annat och jag vill att du ska veta att du är en av de finaste änglarna som jag har, och att du betyder mer än någonting annat för mig <3

There is nothing worth a smile...

Jag har hört att det finns positiva och negativa stunder i livet, och att man måste lära sig att leva med och utan båda. Men hur ska man lära sig att leva med ett liv där det känns som om det enda man får uppleva är negativa saker, nedstämdhet och sorg? Hur kan man lära sig att leva ett liv utan att känna lycka, och utan att känna glädje? Hur lever man ett liv utan att känna att det man gör är bra, och att man känner att cad man än gör så räcker man inte till?
Jag vet att jag inte räcker till. Det finns mycket som jag vill göra, men inte kan. Jag få alltid höra från olika håll att jag duger som jag är, att jag inte behöver ändra på någonting. Men jag håller inte med. Jag vill inte bara duga, jag vill vara bra. Jag vill betyda någonting för alla jag känner, kanske även för främlingar. Men jag vet att dte aldrig kommer att hända. Jag kommer alltid att få sitta här med vetskapen om att jag duger, och inget mer. Jag vill vara bättre, och jag vill inte såra, men jag vet inte hur jag ska göra det. Jag är Guds största misstag, det enda han skäms över. Jag önskar att jag inte vore född, eller i alla fall inte som jag blev. Jag önskar att jag kunde ha blivit någon annan, en människa med ett syfte, en människa med ett liv... Jag önskar att jag var värd mer, och att jag inte vore så misslyckad. Jag önskar att jag såg annourlunda ut, och att jag hade mer mod. Då skulle jag inte sitta här idag. Anledningen till att jag fortfarande lever, är att jag inte kan ta mitt liv, av rädsla för vad som kommer sen. Blir det Dantes Inferno, helvetet, himlen eller bara totalt mörker för mig? Kommer jag att födas igen, eller är jag för evigt borta? Vad kommer att hända med alla de människorna som jag älskar och bryr mig om? Kommer de att leva vidare och få bra liv, eller kommer de att sluta med mig? Jag vet inte vad som kommer hända, men jag känner att jag vill få svaret på vissa frågor. Jag vill inte att mina vänner ska fara illa, men samtidigt vill jag inte finnas själv.
Jag vadle att sätta deras liv och vilja framför mig själv. Jag valde att visa att de betyder mer än vad jag gör. Jag hoppas bara att jag valde rätt...

Love can fade, can break away, can be forgotten, but not replaced...

Sitter man här igen. Idag har jag tänkt över alla saker som jag gör för att skada mig själv på olika sätt. Listan blev lång. River mig själv, rispar med säkerhetsnålar och nyklar, slår huvudet i väggen, trycker in naglarna i armen, drar mig i håret, bränner mig själv med tändare och låter killar utnyttja mig bäst fan de vill. Även om jag inte vill och även om det gör så jävla ont i mig varje gång som de lägger en hand på mig, så låter jag det hända. Jag låter dem titta på mig, ta på mig, kyssa mig, ta av mig nästan alla kläder, men jag drar dock gränsen vid sex. Annars tillåter jag det mesta. Även om det skär i hela kroppen och i själen så fort de rör mig, och för att inte tala om efter, säger jag inte nej. Jag bara låter det hända. Jag ligger där som en del av inredningen och bara låter dem göra det dem vill. Men när jag sedan får tid att vara för mig själv och låta tankarna flyga fritt, då kommer skuldkänslorna. Jag känner mig äcklig och värdelös, som en hora, fast gratis och mindre värd. Jag står under den lägsta varelsen i världen, och jag har själv satt mig där. Med allt stöd jag får, förstår inte många hur jag kan stanna där jag är nu. Men jag vet inte hur jag ska ta mig vidare i livet. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Men nu när jag har rikiga känslor för en kille, vet jag inte hur jag ska ta hans bemötande. Hans kärlek och hans närhet. För första gången har jag upplevt närhet, utan syftet att skada mig själv på något sätt... Det känns konstigt och ovant, men jag antar att jag vänjer mig vid det med.

The reason is you...

Idag är jag stolt. Jag har tagit tag i mitt problem, och det har bara tagit ungefär två år, men ända... Idag bad jag om hjälp från en fältare, och även my darling har tagit tag i sina problem, när han berättade för sin mamma igår. Jag tror att vi ska klara oss ur det här, med livet i behåll. Men nu är det ända problemet att jag för första gången står och möter livet utan varken skyddsnät eller skyddslina, och jag ska precis våga ta steget ut. Jag blottar mitt inre helt naken och utan skydd för första gången, men konstigt nog är jag inte rädd. Eller, lite rädd är jag, men vem är inte det när man precis har berättat sin djupaste och mörkaste hemlighet? Men jag är inte skräckslagen, jag ser det som en möjlighet. Nu har jag en chans att faktiskt få den hjälp som jag egentligen behöver. Även om jag under ett tag har varit emot all hjälp utifrån, tar jag emot den här chansen att låta någon annan hjälpa mig. Utan lina eller nät, tror jag att man är villig att ta alla chanser som man kan få. Men jag skulle aldrig ha tänkt tanken om jag inte hade fått kortet tryckt i min hand, med orden att här kunde jag få hjälp. Det tog mig dock ett antal timmar av kollande och tänkande innan jag äntligen tog steget och skickade iväg ett melj. Efter att idag ha pratat med fältaren, känner jag att det finns en chans. Dessutom får jag mycket uppmuntarn från alla håll, och jag vet äntligen att jag är älskad. Det har jag varit hela tiden, men NU har jag insett att det är fler personer än vad jag tror som faktiskt älskar mig, med eller utan en ärrad handled. Nu ber jag bara att allt ska gå bra, och att jag ska klara mig igenom det här med livet i behåll...

Take this life, I'm right here!

Hur kan man skrika så högt som jag utan att det märks? Vad ska jag behöva göra för att jag ska kunna klara mig ur det här? En älskling uppmuntrade mig idag, och det tackar jag för <3. Sen har jag tagit steget och pratat med en Fältsamordnare, dock inte om mitt eget problem. Det tror jag inte att jag kan. I alla fall inte än. Personen som jag pratade om skulle nog hata mig om han fick reda på sanningen, men du ska veta att jag gör det för din egen skull, jag vill inte att du ska må dåligt. Varje gång du drar ett, drar jag tre kommer du ihåg? Men jag pallar inte mer... Jag orkar inte finnas och jag orkar inte tänka. Tänka på varken sanning eller på lögn, på vad som är rätt eller på vad som är fel. På vad jag har gjort och inte gjort, vad jag borde och inte borde ha gjort. Take my life, I'm right here!!!!

Save me from myself

Jag har klarat mig i nästan en vecka nu, och det är vid det här laget som det börjar bli jobbigt. Men jag ska som sagt inte ge upp den här gången. Även om jag stundvis känner att jag har helt tappat livslusten och orken att kämpa vidare, försöker jag ändå. Men just nu ställer jag mig frågan, varför? Varför försöker jag, om jag inte känner att jag får någonting tillbaka? Efter allt som de tvingar mig att gå igenom, kan de väl göra samma sak som jag försöker? Om jag ska sluta och verkligen försöker, vill jag inte att mina närmaste ska fortsätta. Hur ska jag kunna känna tröst och stöd hos dig, om jah vet att du gör det samma som jag håller på att sluta med? Hus kan jag komma till dig och gråta, och berätta hur tugnt det är, om jag vet att du senare samma kväll kanske skär dig själv? Hur ska jag kunna känna det stöd som jag behöver hos dig, om jag inte ens kan lita på att du håller vad du lovar? Men nu har jag bestämt mig. Jag ska klara det, med eller utan dig. Om du vill fortsätta så är det upp till dig att välja, men nu vill i alla fall inte jag längre. Nu har jag satt ett stopp för det här, och jag har bestämt mig. Nu är det slut. Jag vill inte att du håller på, men im jag inte kan få dig att förstå det, vet jag inte om jag kan lägga all min energi på att försöka ändra hur du tycker och tänker. Men bara så att du vet, jag har slutat, och du kan inte dra ner mig i skiten igen. Jag är ledsen, men om du inte försöker, kommer jag att lämna dig.

Alla mina underbara änglar där ute, ni vet vilka ni är så inga namn nämda, jag älskar er mer än allt annat och jag kämpar för er skull <3

Where were they going without knowing the way?

Jag antar att efter att ha fått fundera över livet under ett tag nu borde jag ha insett att det är sycket mer än vad det verkar. Jag vill försöka förstå att jag är värd mr än vad jag visar mig själv, men det är inte det lättaste. Trots att jag hela tiden har folk runt omkring mig som berättar att jag är underbar och hur mycket de älskar mig, har jag fortfarande svårt att se mig själv som någonting annat än en liten, ovärdig varelse, som inte är älskad av någon.
Men jag har bestämt mig nu. jJag vägrar att ge upp! Jag ska visa alla att jag KAN. Den är gången ska jag lyckas sluta. Jag skainte falla tillbaka på en vana som är två år gammal, hur mycket jag än vill. Jag ska även försöka få dem jag älskar att inse att det inte är bra för dem. Jag ska få dem att inse att det är inget bra sätt att ta ut sin sorg eller ilska på. Man ska inte rikta den mot sig själv, utan försöka få utlopp för sina känslor på något annat sätt, till exempel genom att skriva, gråta, skratta, skrika eller genom att bara vara. Att skada sig själv på något sätt är inte svaret.
Igår satt jag och läste ur Känn pulsen slå, av Berny Pålsson. Ett citat som jag fastnade för var precis i början. Hon tänkte tillbaka på sin barndom, och så kom frågan, om hon hade vetat när hon var tolv år vad det där första skärsåret skulle göra med hennes liv, hade hon gjort det ändå, skurit djupaere eller lagt ner rakbladet för att aldrig plocka upp det igen? Jag funderade över samma fråga. Om jag som 14-åring hade vetat hur mitt liv skulle ta form till följd av det där första skärsåret som jag gjorde då, hade jag gjort det, skurit djupare eller lagt ner rakbladet för att aldrig ta upp det igen? Det kan jag inte svara på, men jag vet däremot att det livet som jag lever nu, på ett sätt ändå har formats positivt av vad jag har gjort. Jag har fått förståelse för mina vänner som har samma problem, och det har fört oss närmare varandra. Men trots det, är det ingenting som jag kan känna mig stolt över. Större delen av tiden har det fått mig att må ännu sämre, och det har fått mig att svika mina vänner och dem jag älskar mer än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. Jag försöker att inte vara en besvikelse för dem jag älskar, men det verkar som om jag alltid misslyckas med det. Det blir inte bättre av att några av dem personer som jag älskar mest i hela världen just nu, har samma problem som jag har. nämligen ett självskadebeteende, som jag vill hjälpa dem ur, men det är inte det lättaste.

Till mina vänner: Jag vill att ni ska veta att jag älskar er mest av allt i hela världen och jag finns här för er om ni behöver mig. Jag ber även om förlåtelse för att jag inte har varit den vän som jag borde har varit. Tack för att ni har stått ut med mig och stöttat mig under alla dessa år. Älskar er mest av allt <3

Första inlägget...

Japp första inlägget... Hur kan allt bli så fel? När jag försöker göra rätt, blir det ändå fel? Genom att försöka rädda mina vänner och undvika att såra dem, slutar det med att jag sårar dem ändå... Varför ska det vara så svårt? Jag vet att all den här röran är mitt fel, men jag kan ändå inte förstå varför jag inte kan göra någonting rätt har i världen. Det ända jag bryr mig om är mina vänner, och just nu är det ända som jag lyckas svika de samma, nämligen mina vänner. Men jag antar att med svaren i handet, ska jag försöka vara mer ärlig mot dem, och försöka att inte vara så kall. Jag ska lyckas den här gången. Nu är det för mycket som står på spel, och jag vill inte förlora någonting utav det.



Jag har lärt mig en läxa idag... Vad det än hanslar om, är det alltid bäst att vara ärlig. Även om sanningen sårar, gör det mer ont med en lögn. En lögn visar att man inte litar på personen i fråga, eller inte bryr sig om dennes känslor.