Save me from myself

Jag har klarat mig i nästan en vecka nu, och det är vid det här laget som det börjar bli jobbigt. Men jag ska som sagt inte ge upp den här gången. Även om jag stundvis känner att jag har helt tappat livslusten och orken att kämpa vidare, försöker jag ändå. Men just nu ställer jag mig frågan, varför? Varför försöker jag, om jag inte känner att jag får någonting tillbaka? Efter allt som de tvingar mig att gå igenom, kan de väl göra samma sak som jag försöker? Om jag ska sluta och verkligen försöker, vill jag inte att mina närmaste ska fortsätta. Hur ska jag kunna känna tröst och stöd hos dig, om jah vet att du gör det samma som jag håller på att sluta med? Hus kan jag komma till dig och gråta, och berätta hur tugnt det är, om jag vet att du senare samma kväll kanske skär dig själv? Hur ska jag kunna känna det stöd som jag behöver hos dig, om jag inte ens kan lita på att du håller vad du lovar? Men nu har jag bestämt mig. Jag ska klara det, med eller utan dig. Om du vill fortsätta så är det upp till dig att välja, men nu vill i alla fall inte jag längre. Nu har jag satt ett stopp för det här, och jag har bestämt mig. Nu är det slut. Jag vill inte att du håller på, men im jag inte kan få dig att förstå det, vet jag inte om jag kan lägga all min energi på att försöka ändra hur du tycker och tänker. Men bara så att du vet, jag har slutat, och du kan inte dra ner mig i skiten igen. Jag är ledsen, men om du inte försöker, kommer jag att lämna dig.

Alla mina underbara änglar där ute, ni vet vilka ni är så inga namn nämda, jag älskar er mer än allt annat och jag kämpar för er skull <3