What have I become, my sweetest friend...

Jag antar att det är dags att börja om igen. Jag är ett vrak. Jag vet inte var jag kan känna mig trygg, eller vilka som jag vågar lita på. Jag vet inte vad jag ska göra när känslan kommer, den känslan som jag saknar så djupt. Jag vill lära mig att springa, men först måste jag lära mig att gå. Jag vet inte vad jag ska göra för att bli av med smärtan. Det enda sättet som jag känner till är att skära mig, och hur kan man ersätta det på ett sätt som inte är destruktivt? Hur ska jag lära mig att leva ett liv där jag inte skadar mig själv på något sätt? Jag har inte bara skärandet, det är en massa andra saker också. Även om jag vet att det finns så mycket annat i världen än bara det som jag känner till, så vet jag inte hur jag ska kunna ändra på det.
Jag undrar ofta vad som hände med den lilla flickan som jag var en gång i tiden. Vart tog hon vägen? Den lilla, oskyldiga flickan som alltid verkade, och som alltid var, lycklig. Den lilla tjejen som älskade att springa omkring och leka med sina kompisar. Ibland kommer hon fram, men hon är försiktig. Ibland smyger hon fram och skrattar och är lycklig med sina vänner. Jag vet inte om jag skulle vilja vara den flickan, eller om jag vill vara den tjejen som jag är idag.
Jag har aldrig ångrat något av de valen som jag har gjort, även om jag har fått mycket kritik för dem. Jag står upp för allt som jag gör, och jag är stolt över den personen som jag är. Jag kanske inte alltid mår så bra till följd av mina val, men jag kommer aldrig att ångra dem.
Jag har nog aldrig mått sämre... Två och ett halvt år sätter sina spår i själen, men även på kroppen. Det här har varit min jobbigaste månad någonsin. Jag har inte skurit mig på en månad nu, och jag är stolt. men även om jag är det så kommer känslan av att vilja göra det tillbaka. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna sluta helt. Jag kommer nog att vara mer eller mindre beroende av det. Men för att citera en av mina vänner, "Kan du se dig själv som en sjuttioårig gammal tant som sitter och skär sig?" Nej, det kan jag inte. Men jag kan inte heller se mig själv helt fri från det. Jag kan inte se mig själv i framtiden utan knivar eller rakblad. När det är den enda sanningen som man känner till, är det svårt att tänka sig ett liv utan det.
Men jag har upptäckt att jag inte bara förstör mig psykiskt, utan det har även börjat drabba mig fysiskt. När man faller ihop i en hög i badrummet, för att benen skakar så mycket att de inte kan bära dig, då ska man se det som ett tecken på att någonting är fel. Jag kan inte säga hur länge jag låg där, eller om jag ens var vid medvetande hela tiden. Jag vet att jag skakade i hela kroppen och att jag inte andades så mycket som jag borde ha gjort. När man får reda på att ens pojkvän var tvungen att sitta och kolla om man hade puls eller inte, för att märka om man blir sämre, då vet man att allt inte står rätt till. När känslan av att vara skakig och ostadig blir en del av ens vardag, och när man känner att det är svårt att gå, för att kroppen inte orkar bära en framåt, det är då man borde vakna upp. Man borde vakna och göra någonting åt saken. Men hur kan man göra någonting åt ett problem som man inte vet orsaken till?