Is this how it feels to reach rock bottom?

Jag är vid liv, men jag kan inte säga att jag verkligen lever. Jag låter livet flyta förbi och jag tar kanske del av det någon gång. Jag är en skugga, en obetydlig fläck på livets trasa. Ingen bryr sig om vad som händer med mig. Eller, några gör det. Men jag är trött på att leva för alla andra. Jag är trött på att vakna varje morgon och veta att jag gör det för någon annan, inte för mig själv. Jag försöker lyssna på vad alla andra säger, men oftast orkar jag inte. Jag orkar inte. Jag är trött på att lyssna på vad alla andra har att säga. Vem lyssnar på mig? Vem bryr sig om vad jag vill, vad jag känner? Allt som de säger, eller i alla fall det mesta, är bara lögner. Jag lever i en värld full av lögner. Jag försöker andas, men jag får ingen luft. Jag kippar efter andan och Livet bara hånskrattar. Alla lögner kväver mig. Det spelar ingen roll hur mycket eller hur länge jag försöker andas. Det spelar ingen roll hur gärna jag vill andas sann och frisk luft. Jag är fast i detta Inferno som vanliga människor i dagligt språk kallar livet. De flesta gör vad som helst för att behålla livet, men inte jag. Jag gör vad som helst för att hitta en väg ut. Finns det ens en väg ut ur mörkret eller är jag fast här för alltid?
Det enda som hindrar mig från att gå mot det eviga ljuset, är just själva mörkret, själva livet. Det som alla människor vill ha, vänner, är det största problemet i mittt sökande efter ett slut. De enda männsikorna som vill mig väl, är i skrivande stund de människorna som jag föraktar mest. Denna lilla, obetydliga gruppen av människor som till synes inte har någon större inverkan på livets gång, det är just den lilla gruppen som varje dag innebär skillnaden mellan liv och död för mig.
Jag är vid liv, men jag kan inte säga att jag lever. Jag kvävs under ett tjockt täcke av lögner, och jag kan inte ta bort det. Det som håller mig vid liv är det som jag både älskar och hatar på samma gång. När kommer jag att hitta vägen ut ur mörkret?