Love can fade, can break away, can be forgotten, but not replaced...

Sitter man här igen. Idag har jag tänkt över alla saker som jag gör för att skada mig själv på olika sätt. Listan blev lång. River mig själv, rispar med säkerhetsnålar och nyklar, slår huvudet i väggen, trycker in naglarna i armen, drar mig i håret, bränner mig själv med tändare och låter killar utnyttja mig bäst fan de vill. Även om jag inte vill och även om det gör så jävla ont i mig varje gång som de lägger en hand på mig, så låter jag det hända. Jag låter dem titta på mig, ta på mig, kyssa mig, ta av mig nästan alla kläder, men jag drar dock gränsen vid sex. Annars tillåter jag det mesta. Även om det skär i hela kroppen och i själen så fort de rör mig, och för att inte tala om efter, säger jag inte nej. Jag bara låter det hända. Jag ligger där som en del av inredningen och bara låter dem göra det dem vill. Men när jag sedan får tid att vara för mig själv och låta tankarna flyga fritt, då kommer skuldkänslorna. Jag känner mig äcklig och värdelös, som en hora, fast gratis och mindre värd. Jag står under den lägsta varelsen i världen, och jag har själv satt mig där. Med allt stöd jag får, förstår inte många hur jag kan stanna där jag är nu. Men jag vet inte hur jag ska ta mig vidare i livet. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Men nu när jag har rikiga känslor för en kille, vet jag inte hur jag ska ta hans bemötande. Hans kärlek och hans närhet. För första gången har jag upplevt närhet, utan syftet att skada mig själv på något sätt... Det känns konstigt och ovant, men jag antar att jag vänjer mig vid det med.