Don't you leave me alone...

Won't you lift me up
Lift me up or else I'll never stop
Don't you leave me alone
I've been through hell now show me heaven...aaah

Jag vet hur det känns att vara riktigt rädd. Känslan av att inte kunna göra någonting. Du får veta om en sak som kommer att hända, och du står helt kraftlös inför det. Jag vet hur det känns att ligga i sängen och skaka av rädsla. Jag vet hur det känns. Jag har varit rädd. Jag var det för inte allt för länge sedan.
Jag vet att som hände igår var mitt fel. Det var mitt fel, eftersom det var JAG som gjorde fel. Jag vet att du vill skylla på dig, men i grund och botten är det fortfarande mitt fel. Det är jag själv(och ingen annan) som bestämmer över mitt liv, och vad jag vill göra med det. Om du inte vill längre, så kommer jag som sagt inte att stoppa dig. Vill du trycka på avtryckaren, fine by me. Om det verkligen är det som gör dig lycklig, då kommer jag aldrig att stoppa dig. Jag säger inte att jag vill förlora den enda personen som jag kan säga att jag älskar, men jag vill inte heller vara den personen som ser till att han inte längre kan vara lycklig. Jag vill inte att han ska lämna mig, men samtidigt så vill jag inte heller vara den personen som mer eller mindre tvingar honom att stanna kvar. Som sagt, det är mitt fel att det blev som det blev. Det är mitt fel att han inte vill längre. Det är mitt fel, för att jag inte kan vara som jag borde. Jag kan inte vara den perfekta flickvännen, och det är han som får betala priset i smärta och sorg för att jag inte kan stå ut med mig själv. Det är han som får lida, för att jag vill ha bekräftelse. Bekräftelse på att jag inte är värd så mycket mer än den där enda gången. Den där gången då en annan kille kan känna sig stor, han kan känna att han har makt över någonting. Men om du tycker att det skadar dig...
Då kan du inte ana hur ont det gör i mig...