The reason is you...

Idag är jag stolt. Jag har tagit tag i mitt problem, och det har bara tagit ungefär två år, men ända... Idag bad jag om hjälp från en fältare, och även my darling har tagit tag i sina problem, när han berättade för sin mamma igår. Jag tror att vi ska klara oss ur det här, med livet i behåll. Men nu är det ända problemet att jag för första gången står och möter livet utan varken skyddsnät eller skyddslina, och jag ska precis våga ta steget ut. Jag blottar mitt inre helt naken och utan skydd för första gången, men konstigt nog är jag inte rädd. Eller, lite rädd är jag, men vem är inte det när man precis har berättat sin djupaste och mörkaste hemlighet? Men jag är inte skräckslagen, jag ser det som en möjlighet. Nu har jag en chans att faktiskt få den hjälp som jag egentligen behöver. Även om jag under ett tag har varit emot all hjälp utifrån, tar jag emot den här chansen att låta någon annan hjälpa mig. Utan lina eller nät, tror jag att man är villig att ta alla chanser som man kan få. Men jag skulle aldrig ha tänkt tanken om jag inte hade fått kortet tryckt i min hand, med orden att här kunde jag få hjälp. Det tog mig dock ett antal timmar av kollande och tänkande innan jag äntligen tog steget och skickade iväg ett melj. Efter att idag ha pratat med fältaren, känner jag att det finns en chans. Dessutom får jag mycket uppmuntarn från alla håll, och jag vet äntligen att jag är älskad. Det har jag varit hela tiden, men NU har jag insett att det är fler personer än vad jag tror som faktiskt älskar mig, med eller utan en ärrad handled. Nu ber jag bara att allt ska gå bra, och att jag ska klara mig igenom det här med livet i behåll...