Det svider till där kniven skar...

Japp då är det nu officiellt... Mitt liv är totalt fail.
Jag fick höra igår att jag var stark, och att jag skulle klara mig igenom det här, för att han vet att jag kan. Men jag kan inte vara stark i ett liv som jag inte äger. Eller i ett liv som jag inte helt och hållet vill leva.
Jag vet att jag är en stor besvikelse för nästan alla jag känner, och jag vet att de underbara människorna förtjänar bättre än en vän som de inte kan lita på... De förtjänar inte att leva ett liv i ovisshet, eller ett liv som bara är fullt med rädsla. Jag vill att de ska kunna leva ett bra liv, där de inte har någon som är där och drar ner dem i sitt eget mörker och sitt egna helvete.
Jag vill att mina fina änglar ska kunna leva ett så bra och lyckligt liv som möjligt, utan att jag ska dra ner dem. Samtidigt vet jag att jag inte kan lämna dem, för de betyder för mycket för mig. Jag kan inte klara av att en till av mina närmaste och finaste änglar lämnar mig. Det skulle bli för mycket.
Jag kan även säga att även om min arm nu är finare än vad den har varit på länge, så har mitt ben fått ta smällen istället. Nio små, vackra sår blev det på benet igår. Jag vill inte längre! Snälla, förstå att jag inte vill att det här ska vara mitt liv... Jag vill vara fri, och inte känna att jag måste göra det här för att kunna ta mig igenom en dag.
För första gången i mitt liv, känner jag mig hjälplös. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag funderar på om jag ska ta kontakt med Fält igen, och fråga om man kan få en tid en gång i veckan. Jag tror att det skulle kunna hjälpa mig, om jag kunda prata med någon på bestämda tider. Men jag vet inte... Det krävs mod för att göra det med... Men vi får se hur det blir...