Where were they going without knowing the way?

Jag antar att efter att ha fått fundera över livet under ett tag nu borde jag ha insett att det är sycket mer än vad det verkar. Jag vill försöka förstå att jag är värd mr än vad jag visar mig själv, men det är inte det lättaste. Trots att jag hela tiden har folk runt omkring mig som berättar att jag är underbar och hur mycket de älskar mig, har jag fortfarande svårt att se mig själv som någonting annat än en liten, ovärdig varelse, som inte är älskad av någon.
Men jag har bestämt mig nu. jJag vägrar att ge upp! Jag ska visa alla att jag KAN. Den är gången ska jag lyckas sluta. Jag skainte falla tillbaka på en vana som är två år gammal, hur mycket jag än vill. Jag ska även försöka få dem jag älskar att inse att det inte är bra för dem. Jag ska få dem att inse att det är inget bra sätt att ta ut sin sorg eller ilska på. Man ska inte rikta den mot sig själv, utan försöka få utlopp för sina känslor på något annat sätt, till exempel genom att skriva, gråta, skratta, skrika eller genom att bara vara. Att skada sig själv på något sätt är inte svaret.
Igår satt jag och läste ur Känn pulsen slå, av Berny Pålsson. Ett citat som jag fastnade för var precis i början. Hon tänkte tillbaka på sin barndom, och så kom frågan, om hon hade vetat när hon var tolv år vad det där första skärsåret skulle göra med hennes liv, hade hon gjort det ändå, skurit djupaere eller lagt ner rakbladet för att aldrig plocka upp det igen? Jag funderade över samma fråga. Om jag som 14-åring hade vetat hur mitt liv skulle ta form till följd av det där första skärsåret som jag gjorde då, hade jag gjort det, skurit djupare eller lagt ner rakbladet för att aldrig ta upp det igen? Det kan jag inte svara på, men jag vet däremot att det livet som jag lever nu, på ett sätt ändå har formats positivt av vad jag har gjort. Jag har fått förståelse för mina vänner som har samma problem, och det har fört oss närmare varandra. Men trots det, är det ingenting som jag kan känna mig stolt över. Större delen av tiden har det fått mig att må ännu sämre, och det har fått mig att svika mina vänner och dem jag älskar mer än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. Jag försöker att inte vara en besvikelse för dem jag älskar, men det verkar som om jag alltid misslyckas med det. Det blir inte bättre av att några av dem personer som jag älskar mest i hela världen just nu, har samma problem som jag har. nämligen ett självskadebeteende, som jag vill hjälpa dem ur, men det är inte det lättaste.

Till mina vänner: Jag vill att ni ska veta att jag älskar er mest av allt i hela världen och jag finns här för er om ni behöver mig. Jag ber även om förlåtelse för att jag inte har varit den vän som jag borde har varit. Tack för att ni har stått ut med mig och stöttat mig under alla dessa år. Älskar er mest av allt <3