Hur ska jag kunna leva normalt, när jag inte ens vet vad det innebär?
Jag vet inte... Mitt liv håller på att gå i bitar... Jag klarar nästan inte av att göra normala saker längre. Hur känns det att gå en dag utan att tänka på självmord? Jag vet hur det känns att ha kortare stunder, kanske några timmar. Men sen kommer tankarna tillbaka. Hur ska jag kunna leva utan det som har varit mitt liv under så lång tid? Jag vet hur jag ska verka må och hur alla andra ska uppfatta mig, men jag vet inte hur jag SKA vara. Jag vet inte hur jag ska kunna vara över huvud taget... Hur ska jag kunna vara som en "normal" människa? Normala människor tänker inte på självmord, och de skär sig definitivt inte. De lever inte varje dag med hoppet om att det ska hända en olycka så att man dör. Normala människor kan åka tunnelbana utan en enda tanke på att man kanske ska göra slut på det hela, och ta steget ut. Att man kasnske ska våga hoppa. Normala människor är inte rädda för normala, alldagliga saker. Nej, normala människor har normala och bra, fungerande liv.
Jag kommer aldrig att bli normal. Jag vet inte ens om jag kommer att klara av att låtsas vara normal. Jag kommer nog inte ens kunna försöka passa in i ett normalt samhälle. Jag vet att jag inte kan. Jag är för ostabil. Jag är för svängande i humöret. Ena sekunden kan jag skratta, och i den nästa kan jag skrika ut att jag inte vill leva längre...
Jag har i alla fall kommit på den enda stunden i mitt liv, då jag inte tänker på hur det ska ta slut... När jag får vara i simhallen och vara tränare. När jag får vara där och hjälpa barnen att bli bättre. När jag får hjälpa dem att uppnå en av sina drömmar. Då känner jag att mitt liv har mening. Då känner jag att det jag gör har någon betydelse. Då känner jag att jag kan vara stolt över att jag har ett liv, att jag kan vara stolt över något som jag har gjort. Jag har en mening med mitt liv. Men jag kan inte leva på vetskapen om att jag får göra det jag älskar tre gånger i veckan. Jag behöver fler tillfällen. Jag behöver fler saker som visar mig att allt jag gör inte är meningslöst. Men vart hittar man såna saker?
tisdag 2 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar