Letter from myself

"Nu har jag levt ännu ett år. Jag ser tillbaka på den tiden som varit, och inser att jag inte minns så mycket. Året innehåll glädje, ilska och sorg. Mest sorg skulle jag tro. Samtidigt som jag ser tillbakakan jag inte undvika att blicka framåt. Nästa år kan ju knappast bli sämre. Jag ser en möjlighet till en ny start, samtidigt som jag tittar ner mot svgrunden. Jag vet ännu inte vilken väg jag väljer, det återstår att se...
Mål för 2009:
- Våga lita på människor, visa känslor och tala sanning
- Satsa ordentligt på träningen, eller sluta
- Lev livet, håll dig vid liv
- Sluta skära mig
- Fortsätta med skrivandet

Good luck sweetheart <3"
Skrivet 20081230

Ja, jag har nog lyckats med det mesta på min lista. Jag är rätt stolt, men det kan ändå bli bättre.

I want to belong to someone...

Så har man överlevt julen i år igen. Utan att dö själv, eller döda någon någon jobbig släkting som går en på nerverna. Men jag kan inte säga att det har varit det lättaste, då jag många gånger helst har velat lägga mig någonstans och inte komma fram igen.
Jag har mycket i min hjärna just nu som jag skulle vilja skriva ner. Jag skulle vilja skriva sida upp och sida ner med alla tankar och känslor som bara snurrar runt i mitt huvud, och som inte vill försvinna. Men det går inte. Tankarna kan inte formas till ord, och känslorna är allt för flyktiga för att kunna uppfattas och beskrivas ordentligt. Jag sträcker ut mina händer för att fånga dom, men de flyger bara förbi med vinden. De gör sig påminda, men bara de. De visar att de fortfarande finns, och att dom inte tänker försvinna.
Dock kan jag beskriva vissa saker. Känslan av att vara oönskad, ensam, lämnad och bortglömd. Det kan jag beskriva. Speciellt om de känslorna kommer till följd av någon man älskar har gjort något av detta. Jag vet hur det känns när ens älskade glömmer bort en, eller inte verkar bry sig om att man faktiskt sitter i samma rum. Att bara vara och att bara finnas utan att någon ser eller bryr sig... Det gör ont i varje del av kroppen. Inte bara i själen, utan i hela kroppen.
Och personen man älskar är oftast så upptagen med att göra någonting annat, att den inte ens märker av hur otroligt sårad man blir av dennes agerande... För det är ingenting som denne tänker på, eller ser... För han eller hon är så upptagen med sig själv, att jag blir... Liten... Oviktig... Och, obetydlig...

I've forgotten how good it could be...

Du ser inte, du förstår inte...
Hur trasig ska jag behöva vara för att du ska vilja laga mig? Hur sjuk ska jag behöva vara för att du ska stanna för att ta hand om mig? Hur länge måste jag springa innan du kommer ikapp mig? Hur mycket måste jag gråta innan du inser att jag är ledsen?
Jag vill kunna lita på folk, men det tar emot. Jag vill kunna älska dig helt och fullt, men jag vågar inte. Jag vill kunna säga sanningen till dig, men det tar emot... Det gör för ont i hjärtat och i själen... Det gör ONT! Fruktansvärt ont... Det spelar ingen roll hur mycket tabletter jag väljer att stoppa i mig, det gör fortfarande lika ont... Ingenting jag gör tar bort smärtan för evigt. Jag känner den med varje steg jag tar, den finns med i varje andetag. Det hjälper inte att sluta gå, eller att sluta andas. Det finns där ändå, och det gör alltid lika ont... Det gör ont, varje dag.

It won't go away, it won't go away!

Varför gör det så ont? Ingenting fel har hänt, men det gör ändå otroligt ont... Jag lever med smärtan som jag inte kan göra någonting åt, jag lever med rädslan av att såra någon på grund av att det gör så ont. Det är den smärtan som inte kommer från något sår, eller slag. Det kommer inte från ord eller gester, den bara finns där. Och den gnager sakta upp det hålet som finns i min själ. Sakta fylls hålet på med mer smärta, allt eftersom hålet blir större. Skulle hålet fyllas helt av smärta, kommer det bara att växa sig större. Det finns inga gränser för hur stor plats smärtan i ens själ kan ta, innan det till slut förtär en helt.
Hålet kan även fyllas med värme och kärlek, det är sant. Men det tar mycket mindre plats än vad smärtan gör, och smärtan är mycket starkare. Den förtär de små bitarna av värme och lycka som lyckas täppa igen delar av hålet som långsamt gnager sig större. Ångesten äter upp mig inifrån, och jag vill bara skrika, gråta, slåss, och bryta ihop. Men inte ens det orkar jag göra... Allt jag gör är istället att bara... vara. Jag bara är.
Jag lever med smärtan, och har lärt mig att det inte finns mycket man kan göra åt den. Jag kan smycka kroppen med ärr, jag kan stoppa i mig en massa tabletter, jag kan supa mig full. skratta eller gråta... Men vad hjälper det...?

Jag ska spara till en egen resa, och glömma färden tillbaks...

Jag mår inte bra... Jag känner mig inte som en person som är älskad eller omtyckt, ingen som man väljer att komma ihåg med mening, ingen person man känner att man vill minnas. Det jag säger, gör eller vill, det är inte viktigt, och det glöms lätt bort. Hur ska man kunna känna sig älskad och omtyckt om människor man älskar och bryr sig om hela tiden glömmer bort en? Jag är inte den första man tänker på att fråga om någonting, jag är den sista man kommer på att man har glömt. Jag är inte den viktigaste i världen, det har jag nu fått bekräftat. Jag hade dock trott annorlunda om dig. Men jag antar att man aldrig kan säga att man känner en människa, då jag inte ens kan säga att jag känner dig...

We all became friends, as we learned how to fight...

Nu tänkte jag lägga mig ner och dö, för resten av livet. Begrava mig i sorg och smärta, utan kontakt med världen.
Jag orkar inte med alla motgångar just nu. Låt mig bara vara ifred en stund, utan alla måsten, och utan att behöva göra någonting. Låt mig få ligga ner, och bara ligga där. Låt mig få sova, utan att väcka mig. Jag kommer att drömma om dig, så då är vi tillsammans.

It won't go away...

Vad är det själen känner, utan att det syns? Hur kan man förklara en känsla man inte förstår? Kan man gråta sina tårar, utan att de syns? Kan man älska någon så mycket att det gör ont? Jag kan inte svaren på dessa frågor, och jag har många fler som jag vill ställa. Dock har jag nog fler frågor än vad det finns svar. Det finns lätta och svåra frågor, djupa och filosofiska. Livsviktiga och de som inte är lika viktiga.
Jag prisar livet, men jag önskar mig döden. Jag avgudar friskheten, men jag strävar efter sjukdom. Jag avundas andra människors lycka, men tillåter bara mig själv att känna sorg. Jag vill ha gemenskap, men jag söker mig till ensamhet. Jag vet vad jag vill ha, men jag förmår inte mig själv att få det, för jag anser att det är saker jag inte är värd. Mitt värde är ingenting, och jag har accepterat mitt öde...
It won't go away...

Let me stay...

Älskling, jag förstår inte hur du orkar stå ut med mig. Att behöva ta hand om sig själv när man mår dåligt är en sak, men att samtidigt försöka ta hand om en annan person, som sen inte alltid verkar ta åt sig av allt det du säger?
Jag frågar dig igen älskling, hur orkar du? Hur många dagar har du inte varit tvungen att trösta mig när jag gråter och lugna mig när allt bara känns skit? När den enda, enkla utvägen jag finner på på problemet är att helt försvinna från jordens yta. Jag har svårt att se din ork, samtidigt som jag beundrar den.
Jag vill inte lägga mina problem på dig, och det är svårt att visa för dig att jag mår dåligt, eftersom jag vet att det även påverkar dig negativt. Det sista jag vill här i världen är att få dig att må dåligt. Men jag vet att jag till viss del gör det, genom att själv inte må bra...
Jag älskar dig, och jag vill inte såra eller ljuga för dig. Men hur ska jag kunna hitta den fina balansgången mellan att vara mig själv och inte såra eller skada dig på något sätt? Om jag är mig själv, och visar att jag mår dåligt, kommer även du att må dåligt. Om jag å andra sidan väljer att inte säga någonting till dig, utan bara klistra på mitt falska leende, har jag istället ljugit för dig, vilket jag inte heller vill göra...
Jag önskar att jag visste hur jag kunde stanna kvar och försvinna på samma gång...

Självmordstankar...

Självmordstankar, någonting som de flesta drabbas av någongång i livet. Smaka en stund på det ordet. Självmord och tankar. Det låter ju inte så hemskt. Men om man ser till följderna av dessa tankar, dessa oskyldiga saker, som endast är just det, tankar. Vad kan följderna av dessa små, oskyldiga tankar bli? Värre än den enskilda individen med dessa tankar kan ana.
Tänk på hur många människor du känner. Nu ska du inte räkna exakt, men ta i runda slängar. Om du nu vet att alla dom människorna även känner dig, tror inte du att de kommer att påverkas av dina tankar? Jag har hört många lögner i mitt liv, och de flesta av dem från mina egna läppar. Den största, vanligaste, och tyvärr den hemskaste är nog den att världen och alla man känner klarar sig bättre, om man själv inte finns i livet. Att det enda som man själv gör, är att förstöra för andra.
Men ta dig en sekund och byt sida med en av dina vänner. Om han/hon skulle säga de orden till dig, att det enda syfte personen tjänade här i världen, var att förstöra. Tänk dig den tanken. Tänk att den personen du älskar säger de orden till dig. Och ännu värre. Tänk dig att du en dag får ett samtal om att en person du älskar inte längre lever.
När man sätter saker i ett annat perspektiv, får man även ett nytt perspektiv på livet. Man ser saker från en annan del av rummet, och upptäcker att det ser annorlunda om man bara vågar titta på världen med andra ögon.
För att förstå vad man betyder för världen, måste man först förstå vad världen betyder för en själv. Har man en person man håller kär, håller den personen en kär tillbaka, och ibland kan det vara allt som behövs. Allt som behövs är ibland tre små ord, som är värt mer än allt för vissa människor. För vem blir inte lycklig av att höra de tre små orden:
"Jag älskar dig"?

To die like this...

Hur många fel måste man göra i livet, för att det ska bli rätt?
Alldeles för många är jag rädd. För hade det funnits ett maxantal som var relativt lågt, hade jag redan passerat den gränsen. För länge sedan. Sanningen är den att jag gör många fel, varje dag. Och det spelar ingen roll hur många fel jag gör, de tycks ändå aldrig bli rätt. Hur många vägar ska man behöva gå egentligen för att hitta rätt? Kan inte någon ge mig en karta, som hjälp på vägen om inget annat. Jag är trött på att se tillbaka på ett liv där det är lättare att räkna de gångerna som jag har gjort rätt, än de gångerna som jag har gjort fel, eftersom det går fortare att räkna hur många gånger i mitt liv som jag faktiskt har fattat rätt beslut. Även om jag har varit tvungen att gå fel några gånger innan, har jag till slut kommit rätt.
Men att behöva titta tillbaka på sitt liv som till synes bara verkar vara fullt av misstag, det är ingenting som jag vill göra. Jag vill inte dö med vetskapen om att jag kunde ha gjort saker på ett annat sätt.
Men hur vet man just i stundens hetta vad som är rätt och vad som är fel? Hur vet man om man har gått rätt väg när man springer i panik, och bara vill bort? Gör man så många fel, för att man inte tar sig tiden att stanna upp och tänka till en extra gång innan man fattar större och viktigare beslut? Eller för den delen, så gäller det även mindre beslut. Hur vet man att man kommer att kunna vara stolt över det beslutet som man fattar, och inte kommer att ångra det senare?
Får man helt enkelt lita på sin egen instinkt och sin egen förmåga att fatta ett bra och vettigt beslut? Jag tror inte att det är den egna förmågan som är felet i det här fallet. Det är bristen på tanke bakom varje beslut. Man lägger inte tillräckligt med tanke bakom alla sina beslut, utan handlar allt för ofta på impuls, något man kommer till att ångra senare i livet.
Rätta mig om jag har fel...

Running, running away...

Hur hanterar man en känsla som man inte känner igen? Om man är i en situation, där man är van vid att känna en viss sak, och den helt plötsligt känner man någonting annat. Hur ter man sig till den nya känslan? Hur anammar man den, utan att det känns allt för konstigt? Att uppleva en gammal situation på ett nytt sätt, är bland det läskigaste som finns. Men man får inte ta för givet att det är dåligt.
Jag är van vid att känna mig skadad och värdelös efter nära kontakt med en kille, oftast med antydan till den sexuella sortens kontakt. Detta kommer efter ett destruktivt förhållande, fyllt av skada och skadade känslor. Sen helt plötsligt dyker det upp en kille, som ger mig en annan känsla. Inte känslan av att vara trasig, utan att känslan av att vara hel. Inte känslan av att vara sårad, utan känslan av att vara omplåstrad. Det är skrämmande att uppleva nya saker, och känslor är bland det läskigaste som finns.
Många gånger känner jag att jag vill springa iväg, och bara springa tillbaka till det destruktiva förhållandet, eftersom jag känner mig trygg i dom känslorna. Eftersom jag känner igen allt som finns där, och det finns inga nya saker att vara rädd för. Men samtidigt skulle det innebära att jag lämnade det enda förhållandet som jag har känt mig helt och fullt trygg i, och den kille som faktiskt gör mig lycklig. Bara för att få känna den där gamla välkända tryggheten i känslor som jag känner igen. Känslor som jag har lärt mig att känna igen.

You are not alone...

Separationsångest, ett långt och ganska krångligt ord. Det betyder att man upplever ångest efter en separation, vilket verkar logiskt med tanke på ordet. Dock är det få personer som har "nöjet" att uppleva denna ångest. Jag är en av de lyckligt lottade som har fått känna på hur det känns. När jag ska förklara anledningen, finner många det konstigt att dessa känslor uppkommer efter det som jag nyligen har upplevt.
Det som har hänt, är att jag idag gick sista gången hos en psykolog som jag har gått hos sen i februari i år. Hon var den första psykologen som jag verkligen lärde mig att lita på, som jag kände förtroende för. Och nu känns det konstigt att veta att jag ska gå vidare till en annan, och börja en helt ny typ av behandling, med en helt ny psykolog, som jag inte känner samma förtroende för. Men jag antar att det är någonting som man kan lära sig med tiden, eftersom andra människor har gått igenom samma sak som jag, och faktiskt klarat av det...

A hero of war, that's what I'll be...

Silent,
Breathing slowly,
This young, lonely girl,
Crying,
Silent tears of sorrow,
Running down her face,
Fighting to survive,
She doesn’t want to live,
Screaming sad, sad words,
No one hears her scream,
Lying,
Still in bed,
She can’t find the energy to move,
Thinking,
About everything,
But still, about nothing,
Sleeping,
Dreaming,
Waking,
She starts walking,
Slowly running,
Far away,
Into the dark,
Just running,
Fast,
Far away,
Finding a way,
Just running,
From everything,
Into the darkness,
Running towards everything,
But at the same time,
Nothing,
Stopping,
Slowly looking around,
Listening,
Slowly,
She’s lying down,
Flat,
On the cold, dark ground,
Lying on the ground,
Crying,
Silent tears of sorrow,
Hardly breathing,
She’s freezing,
Lips turning blue,
Skin turning white,
Slowly,
Snow falling,
Slowly,
She’s disappearing,
Snow covering the ground,
Slowly,
She’s disappearing,
Silent,
She’s crying,
Lying,
Dying,
Slowly,
Slowly…
Stop!
She’s trying,
She’s fighting,
She wants to live,
But still,
She doesn’t,
Wait!
Let her go,
Don’t cry little girl,
You’re safe now,
Please,
Let her go,
Silent,
She’s going,
Angels coming,
Let her go,
Slowly they’re coming,
Let her go,
Slowly she’s dying,
Slowly, slowly, dying, crying,
Stop, scream, cry, please,
Silent,
Slowly,
She’s gone...

All we need is just a litte patience...

Det gäller att ha tålamod, allt kommer att lösa sig. Bara man vågar ge det lite tid. Men ibland är det just det som är det svåra. Man ska våga ge det tid, och man ska orka ha tålamod. När man inte längre orkar vänta, är det istället lätt att man ger upp, eftersom det blir den lätta utvägen från det som är svårt. Men ibland kan det som verkar lätt, visa sig vara svårare än det som verkade svårt från början. Så bara för att något verkar lätt, betyder det inte att det är det. Men man ska inte heller förutsätta att det lätta kommer att vara svårt, eller att det svåra kommer att vara lätt. Man måste i de flesta fallen ha tålamod, och se vart livet och världen tar vägen, och sedan besluta hur man ska göra.

Hittade några gamla dikter...

Om du slår mig bleknar blåmärket bort, om du ger mig ett sår läker även det, bryter du ett ben på mig blir det snart helt igen, om jag skär mig bleknar ärret sakta bort...
Om du skär mig i hjärtat läker aldrig såret, såren i mitt psyke stannar för alltid, ett brutet löfte gör ont i all evighet... Får jag ett ärr i själen stannar det för alltid...

If I told you I loved you, would you trust me?
If I told you I hated you, would you cry?
If I told you I needed you more than enything, would you be there for me?
If I told you I wanted to die, would you stop me?
If I asked you if you loved me, would you say yes?
If I asked you if you hated me, would you be honest?
If I asked you if you'd be there for me, would you?
If I asked you if you need me, would you say that you do?
If I asked you if you'd die with me, would you?

Jag blöder kanske inte just nu
Men det vet inte du
Jag vill bara hitta ut
Jag vill bara att det ska ta slut
Jag har sagt att jag älskar dig
Men kan du någonsin älska mig?
Alla säger åt mig vad jag ska göra
Men ingen säger de orden som jag vill höra
Jag vet att det jag gör inte är bra
Men jag är ju ändå ingenting att ha
Jag försöker kämpa för er
Men tyvärr, jag tror inte att jag orkar mer!
Jag kan visa många djupa ärr på min arm
Men med djupa ärr och blod finns ingen charm
Jag vet inte vart min vilja bor
Knivens och smärtans makt är för stor
Jag vill att ni ska veta att jag älskar er
Men tyvärr, nu orkar jag inte kämpa mer... <3

When you feel like ending it all...

Jag undrar hur jag ska stå ut. Jag vet att det kommer att vända snart, men jag vet inte om jag klarar mig så länge. Jag vet inte hur jag ska stå ut. Jag orkar inte kämpa på en dag till. Nu vill jag bara lägga mig ner på marken och försvinna ner i marken, och stanna under ytan.
Jag håller på att förlora allt jag håller kärt, det vet jag. Jag känner att de människorna jag älskar snart kommer vara borta från mitt liv, och jag har inte orken att hålla dem kvar. Jag känner att vi glider ifrån varandra, och snart kommer jag att stå här helt ensam. Det är ingen som ser hur jag känner, ingen märker att jag är rädd. Men jag vet vad som kommer att hända, det har hänt allt för många gånger tidigare. Det händer inte på en gång, det går långsamt. Man glider sakta iväg en bit, tills man är utom både syn- och räckhåll. Sen är man bara borta. Jag vet att det kommer att hända. Av alla människor på jorden är jag knappast den som någon prioriterar högst, och därför är jag knappast någon som man kämpar för att ha kvar. Jag är inte viktig, bara en börda. Det man inte orkar bära, och dessutom inte är av större värde, lämnar man bakom sig och glömmer bort.
Det är jag. Den där tunga, icke värdefulla saken, som folk lägger ner, lämnar bakom sig, och tids nog, glömmer bort...

It doesn't matter how hard I try...

Att ramla tillbaka, falla ner i samma grop igen. Att se samma mörker, men inte orka tända någon lampa. Inte orka kämpa för att se något ljus, inte vilja uppleva den glädjen igen. Att inte veta vad som är upp eller ner, att helt enkelt inte orka mer. Jag har försökt att inte hamna där igen, men allt jag gör verkar vara förgäves. Jag ser inte slutet, för att jag har slutat leta. Jag upplever inga större delar av livet, för jag har slutat leva...
Jag undrar fortfarande vad jag kämpar för, och jag vet inte ens om jag vill nå till de mål som andra har satt upp åt mig. Jag vill inte kämpa en dag till, för det orkar jag inte. Jag vill inte se morgondagens ljus, när allt jag ser är dagens mörker...

I'm so scared to make another mistake in the end...

Jag vill finna ord för det jag känner, jag vill kunna förklara vad det är som är fel. Men av någon anledning tar orden slut, och jag kan inte förklara det. Jag vet att jag inte mår bra, men jag vill kunna förklara vad det är jag känner, innan det är för sent.
Jag önskar att det fanns ord för att beskriva de känslorna som jag har. Ord som kunde få folk att förstå, få folk att se. Människor blundar lätt för de saker som de inte vill se, och då får man en massa dolda problem som ingen låtsas se, men som alla egentligen vet om. Den dagen någon ser hur jag verkligen mår, då kan jag börja hoppas igen. Dock ser det oftast ganska mörkt ut på den fronten. Det är inte många som ser, och ännu färre som förstår. Även om folk skulle se, skulle de i det långa loppet inte orka hålla kvar mig.
Det stora hålet i mitt hjärta väntar på att fyllas. Jag vet vad det är som saknas och vad som gör hålet större, men jag kan inte fylla det ensam. Jag behöver andra människors hjälp.
Jag är rädd, riktigt rädd. Nine Inch Nails sjunger i Hurt: "Everyone I know goes away in the end", och jag vet att det kommer att hända mig. Alla jag tycker om kommer att släppa taget. Ingen orkar hålla kvar så länge som det behövs när det gäller mig.
Livet är så skört, på bråkdelen av en sekund kan allt förändras. Ett ögonblick kan vara skillnaden mellan liv och död. Det du har i ena stunden, kan vara borta i nästa.
I slutändan handlar det bara om sekunder. Allt man minns är fragment av ett liv som man tror sig ha levt. Men i själva verket har de flesta inte levt, utan endast hållit sig vid liv. Man har missat allt och inget, man har sett tillräckligt, men ändå för lite.
Det handlar om sekunder, fragment av ett liv. Allt kommer ner till den här sekunden. Just den här sekunden i detta nu, som ska bli ett fragment i ditt minne. Just denna sekund...

I just wanna be happy again...

Hur berättar man för den personen man älskar att man verkligen inte mår bra? Hur säger man att man nästan varje dag har tankar på att sluta leva, och en stark vilja av att få göra slut på sitt eget lidande? Hur lägger man fram det på ett bra sätt?
Jag har många gånger fått höra att det är själviskt att begå självmord, och att det är en feg utväg. Men tänk hur mycket mod det krävs för att göra det! Man har ju ingen aning om vad som finns på "andra sidan". Och hur själviska är inte alla andra? Nej, du får inte dö, för jag vill inte förlora dig. Tänk på hur jag skulle må om du dog! Är det inte själviskt att tänka så också? Tänk på hur mår jag då! Vad jag står ut med varje dag, bara för att du inte ska vara ledsen. Tänk på min ångest, min panik och mina känslor. Jag mår inte bra som det är nu heller, men det skiter du i!
Men detta scenario är något som inte slår gemene man, eftersom de i flesta fall endast tänker ur den ena synvinkeln. Men jag klandrar dem inte. Alla älskar vi någon, och det är klart att vi inte vill förlora dem. Men anklaga då inte dem som inte mår bra, och vill ta livet av sig, för att vara själviska. Du är inte bättre själv.
Men nu åter till den ursprungliga frågan, hur berättar man det här för dem man älskar? Att man själv inte mår bra? Jag har ingen aning. Jag har sökt svaret på den frågan i många år. är det bäst att visa ärren, bara säga det rakt ut, eller ska man kanske låta någon annan berätta? Jag vet inte. I stort sett är allt lika svårt. Inte att visa eller att berätta, utan att sedan se hur de reagerar på det du har sagt/visat. Det är det som är jobbigt. Att se dem man älskar gråta, är aldrig lätt.
Gud, va jag önskar att det fanns ett lätt sätt att göra det på. Jag önskar att jag bara kunde berätta för den jag älskar att jag helt enkelt inte mår bra just nu, och att jag har svårt att hitta anledningar till att fortsätta andas, även om de finns överallt...
I just wanna be happy again...

Song to say goodbye...

Jag har misslyckats igen... Jag är inte förvånad, jag visste att det skulle bli såhär, det blir det alltid. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, jag misslyckas alltid av någon anledning. Jag är van vid besvikelsen, och jag är van vid känslan av att misslyckas. Det är vardagsmat för mig, och jag blir inte längre besviken. Jag önskar bara att jag kunde kämpa mer, men jag orkar inte. Jag har ingen ork att ta mig an det jobbiga som händer, och jag orkar inte bråka med mitt psyke.
Jag vet inte vad jag strävar efter. Folk säger att jag ska kämpa för att bli frisk, men jag vet inte vad det innebär. Vad innebär det att leva ett bra och friskt liv? Hur hanterar man jobbiga känslor om man inte skadar sig själv? Hur känns det att leva ett liv, utan att leva med ångest och panik attacker? Hur känns det att leva, utan att känna sig nere och ledsen i regelbundna perioder?
Jag vet inte vad det är för liv som jag strävar efter att få. Jag vet att jag kämpar för att må bra, men jag vet fortfarande inte vad det innebär. Men nu är jag på väg. Resan har börjat.
Nu ska jag säga farväl till mitt sjuka liv, och börja ett nytt, friskt liv. Med hjälp av den DBT som jag hoppas att jag ska börja på, ska jag få bukt med alla känslor som är jobbiga, och allt som jag inte kan hantera. Nu är det dags att säga hej då till det gamla och det sjuka. Nu ska jag kämpa!
Jag vet att jag kan, bara jag vill och vågar.

All I have is you...

Så har jag tänkt igen... Jag har tänkt ganska mycket faktiskt. Mycket på livet, och vad vi gör med det. Man har alltid ett val har jag fått höra. Idag har jag tagit del av ett av mina val. Idag har jag tagit ett av de största stegen i rätt riktning. Jag har varit på mitt första DBT-samtal idag, en intervju. Nästa vecka blir det ett datortest, sen får jag veta om dom kan hjälpa mig eller inte. Jag har varit nervös hur länge som helst, men nu när jag väl har gjort det så var det inte så farligt. Jag tror att jag kan klara av det här. Om det nu skulle vara rätt för mig, det vill säga.
Sen vill jag bara säga att jag som inte trodde att jag skulle ha längre perioder då jag kände mig lycklig, har nu upplevt mina tre bästa veckor på länge. För tre veckor sen kom det en underbar person till mitt liv, och sedan den dagen har jag svävat på små rosa moln, högt uppe i himlen.
Jag är kär och lycklig <3

Party with my pain

Så var det dags att skriva lite igen. Det har hänt ganska mycket, och jag vet inte vart jag ska börja riktigt...
Jag har nu insett att för tillfället är jag ganska nöjd med mitt liv. Jag skulle inte vilja resa tillbaka i tiden och ändra på någonting. Det livet som jag har nu kanske inte är perfekt, men det är någonting som jag är nöjd med. Jag vill inte ändra på någonting, för jag vet att även småsaker skulle kunna ändra på stora delar av hur mitt liv ser ut. Trots att jag länge har ångrat mycket, och önskat att saker hade varit annorlunda, kan jag idag säga att allt är ganska bra. Jag är rätt nöjd med livet just nu.
Att det är lätt att ändra på sin inställning och sin sinnesstämning har jag aldrig påstått. Nu kan jag dock säga att mitt humör svänger ganska kraftigt, på gott och ont. Det är lätt att göra mig ledsen och nere, men det är nog ännu lättare att göra mig glad och på gott humör.
Jag ser ofta mitt liv i svart och vitt. Jag är uppdelad i mörker och ljus. Jag är både natt och dag, och jag vill helst vara båda samtidigt, men tyvärr funkar inte det. Men för det mesta lyckas jag hitta balans mellan ljus och mörker, och befinner mig i en gråzon mellan svart och vitt. Ja, man kan faktiskt göra det ;)

What I thought was a dream...

Nu har det nästan gått tre år.. Bara en dag kvar nu. Jag kommer fortfarande ihåg precis hur det var den dagen. Den 10:e maj år 2006. Kl 16,30 för att vara exakt... Jag kommer ihåg allt så tydligt. Tankarna, känslan, lättnaden, ångesten, paniken och till sist lugnet. Jag kommer till och med ihåg vädret. Och jag kommer ihåg löftet jag gav två dagar senare. "Jag lovar, jag ska aldrig göra det igen." Så blev det inte riktigt. Jag sitter fortfarande här, tre år senare, och har samma problem. Samma tankar och samma känslor som jag hade den dagen...
Ingenting har förändrats. Jag är fortfarande samma person, bara äldre och mer skadad. Jag tror att folk har slutat bry sig om vad jag gör och hur jag mår. Allt har blivit för vanligt, det är vardagsmat för alla jag känner att se mina ärr, så nu bryr de sig inte längre om det. Det är ganska skönt faktiskt. Att slippa alla utskällningar, alla tårar och alla besvikna miner. Nu är det bara jag som kan visa dem för mig själv.
Psykologer, sjukhuspersonal, och alla andra som har hjälpt, eller försökt hjälpa mig, gör det bara för att det är deras jobb. Det är helt enkelt det som de får betalt för att göra. Varför skulle de då inte hjälpa mig? Herregud, om det betalar deras levnadskostnader, så varsegod! Här har ni ett psykfall till som betalar er middag, er bil och er resa till grekland. helt ärligt, hur många människor som jobbar inom den branchen tror ni verkligen bryr sig om vad som händer med folk som mig? Annat än att de gärna vill behålla mig så länge som möjligt, så att de tjänar ännu mer pengar.

Every rose has it's thorn, every night has it's dawn...

Just nu känns världen avlägsen. Jag orkar inte längre hålla fast vid det jag älskar, och jag är rädd att jag kommer att förlora allt det som jag håller kärt...
Muren som jag har byggt upp i mitt förflutna, har jag länge kämpat med att riva ner. Dock känns det mer som om jag nu, istället för att riva den, håller på att lägga tillbaka dom stenarna som jag tidigare har tagit ner. Tyvärr måste jag också säga att muren är lättare att bygga upp, än att riva ner.
Det känns inte längre som om jag har samma kontakt med vissa av mina vänner, och orden jag hör känns inövade, och sägs bara för att inte såra mig. Jag orkar inte gå igenom den perfekta fasaden och visa hela världen hur jag känner. Jag tror inte att jag är älskad av så många som säger att de älskar mig. Orden känns för utslitna, och leendena känns för påklistrade. Jag kanske skrattar och ler, men i hjärtat och i själen gråter jag allt oftare. Jag vill ingenting annat än att riva sönder skinnet och se världen försvinna, sakta men säkert. Jag önskade mig vänner, och det fick jag. Jag önskade mig kärlek, och det fick jag. Men nu när jag har fått det som jag har önskat mig, kan jag inte känna att jag uppskattar det som jag har blivit given...
Jag känner en distans till världen, och jag gömmer mig tryggt bakom min mur. Jag gråter i hjärtat, och det är med mycket sorg som jag säger det här. Tyvärr mina vänner, men jag håller på att tappa greppet...

Oceans apart, day after day...

Nu är det bära eller brista som gäller...
Idag tog jag steget i alla fall... Jag tog mig i kragen och gick dit. Till en av de platserna som jag har undvikit så gott jag kan. Men idag gick jag dit.. Till psykologen. Det är dags nu, det har gått för långt. Jag kan inte fortsätta med allt det som jag håller på med. Det är dags att jag försöker reda ut allt. Det är dags att bearbeta mitt liv och det är dags att lära mig hur man lever.
Steg 1: Boka tid och ta mig dit. Det gjorde jag idag. Jag tog det första och viktigaste steget av alla.
Steg 2: Gå tillbaka och svara på frågor. Tiden har jag, om en vecka. Då är det bara att gå dit och vara ärlig.
Steg 3: Besöka läkare och ev. få medicin. Den tiden är också bokad. Då ska jag dit och hoppas på det bästa.
Steg 4: Fortsätta att gå dit. Det kommer jag att klara av, om jag bara orkar med de första gångerna.
Steg 5: Börja leva livet! Det är det svåraste. Hur lever man livet, om man inte vet vad det innebär?

Livet som 'normal' känns så avlägset. När psykologen sa att ingen skulle behöva må som jag mår, blev jag lite rädd. Hon skulle ändra på mig, och ta bort en stor del av mig. Men jag ser ändå ett ljus. Jag hoppas att jag ska kunna lägga mig i sängen en natt, och inte tänka på att skära mig eller att jag inte vill längre. Jag och livet har varit skilda länge, men det kanske finns en chans...? Oceans apart, day after day... Så sant, men det kan jag ändra på! Jag vill, jag kan... Och nu ska jag. Jag ser ett ljus, och nu ska jag gå emot det istället för åt ett annat håll.
Nu ska jag lyckas...

I can't run anymore...

Okej... Jag vet inte vart jag ska börja... Har hänt så mycket att jag knappt vet vad som är verklighet, eller om jag har drömt en del.
Men det har jag inte... Allt som jag kommer ihåg har hänt på riktigt... Även om jag vill att det ska vara en dröm, så är det inte det. Det är på riktigt, det är en del av mitt liv.
Att jag inte är perfekt, det har jag vetat sedan länge. Men att jag har så många fel, är något som jag inte nämner lika ofta. Jag trodde att jag kände min pojkvän och att han litade på mig. Men jag hade fel. Nu när jag sitter här och tänker, kan jag inte säga hur många gånger han har ljugit för mig. Jag vet inte ens vad han har ljugit om.
Jag känner mig hjälplös. Jag har samma problem som innan, jag vet inte vem jag ska vända mig till. Jag vet inte vem jag ska prata med om jag har problem. Jag vet inte vem jag ska be om hjälp när jag behöver det. Jag vet helt enkelt inte... Jag bara står här och tittar på världen med en tom blick. Jag ser världen passera, men jag kan inte ta del va den.
Vart jag än tittar ser jag kärlek och vänskap. Vänner som kramas och skrattar. Vänner som litar på varandra, och som delar allt. Jag vill också kunna göra det. Jag vill också kunna skratta med mina vänner, och jag vill kunna berätta om allt och inget, och så vill jag höra dem skratta åt alla konstiga saker som jag berättar. Jag vill inte se deras besvikna blickar när jag berättar för dem att jag har misslyckats ytterligare en gång... Jag vill inte uppleva det, men jag kan inte heller leva utan det.
Jag försöker vara ett stöd för dem som behöver mig, men det är svårt... Jag försöker, och jag gör mitt bästa. Jag gör saker som jag egentligen inte vill, för alla andras skull.
Till exempel, jag ska på begravnig på torsdag. Jag hatar begravningar, för att det är så känsloladdat. Det är jobbigt att gå på dem... Ännu värre, den här gången känner jag inte ens personen som ska begravas, men jag förljer med för att vara ett stöd. Jag följer med för att min pojkvän behöver mig där. Så jag gör det för hans skull...
Jag tror inte ens att han kommer att tacka mig för det...