Älskling, jag förstår inte hur du orkar stå ut med mig. Att behöva ta hand om sig själv när man mår dåligt är en sak, men att samtidigt försöka ta hand om en annan person, som sen inte alltid verkar ta åt sig av allt det du säger?
Jag frågar dig igen älskling, hur orkar du? Hur många dagar har du inte varit tvungen att trösta mig när jag gråter och lugna mig när allt bara känns skit? När den enda, enkla utvägen jag finner på på problemet är att helt försvinna från jordens yta. Jag har svårt att se din ork, samtidigt som jag beundrar den.
Jag vill inte lägga mina problem på dig, och det är svårt att visa för dig att jag mår dåligt, eftersom jag vet att det även påverkar dig negativt. Det sista jag vill här i världen är att få dig att må dåligt. Men jag vet att jag till viss del gör det, genom att själv inte må bra...
Jag älskar dig, och jag vill inte såra eller ljuga för dig. Men hur ska jag kunna hitta den fina balansgången mellan att vara mig själv och inte såra eller skada dig på något sätt? Om jag är mig själv, och visar att jag mår dåligt, kommer även du att må dåligt. Om jag å andra sidan väljer att inte säga någonting till dig, utan bara klistra på mitt falska leende, har jag istället ljugit för dig, vilket jag inte heller vill göra...
Jag önskar att jag visste hur jag kunde stanna kvar och försvinna på samma gång...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar