tisdag 20 januari 2009

I can't run anymore...

Okej... Jag vet inte vart jag ska börja... Har hänt så mycket att jag knappt vet vad som är verklighet, eller om jag har drömt en del.
Men det har jag inte... Allt som jag kommer ihåg har hänt på riktigt... Även om jag vill att det ska vara en dröm, så är det inte det. Det är på riktigt, det är en del av mitt liv.
Att jag inte är perfekt, det har jag vetat sedan länge. Men att jag har så många fel, är något som jag inte nämner lika ofta. Jag trodde att jag kände min pojkvän och att han litade på mig. Men jag hade fel. Nu när jag sitter här och tänker, kan jag inte säga hur många gånger han har ljugit för mig. Jag vet inte ens vad han har ljugit om.
Jag känner mig hjälplös. Jag har samma problem som innan, jag vet inte vem jag ska vända mig till. Jag vet inte vem jag ska prata med om jag har problem. Jag vet inte vem jag ska be om hjälp när jag behöver det. Jag vet helt enkelt inte... Jag bara står här och tittar på världen med en tom blick. Jag ser världen passera, men jag kan inte ta del va den.
Vart jag än tittar ser jag kärlek och vänskap. Vänner som kramas och skrattar. Vänner som litar på varandra, och som delar allt. Jag vill också kunna göra det. Jag vill också kunna skratta med mina vänner, och jag vill kunna berätta om allt och inget, och så vill jag höra dem skratta åt alla konstiga saker som jag berättar. Jag vill inte se deras besvikna blickar när jag berättar för dem att jag har misslyckats ytterligare en gång... Jag vill inte uppleva det, men jag kan inte heller leva utan det.
Jag försöker vara ett stöd för dem som behöver mig, men det är svårt... Jag försöker, och jag gör mitt bästa. Jag gör saker som jag egentligen inte vill, för alla andras skull.
Till exempel, jag ska på begravnig på torsdag. Jag hatar begravningar, för att det är så känsloladdat. Det är jobbigt att gå på dem... Ännu värre, den här gången känner jag inte ens personen som ska begravas, men jag förljer med för att vara ett stöd. Jag följer med för att min pojkvän behöver mig där. Så jag gör det för hans skull...
Jag tror inte ens att han kommer att tacka mig för det...

Inga kommentarer: