söndag 13 december 2009

I've forgotten how good it could be...

Du ser inte, du förstår inte...
Hur trasig ska jag behöva vara för att du ska vilja laga mig? Hur sjuk ska jag behöva vara för att du ska stanna för att ta hand om mig? Hur länge måste jag springa innan du kommer ikapp mig? Hur mycket måste jag gråta innan du inser att jag är ledsen?
Jag vill kunna lita på folk, men det tar emot. Jag vill kunna älska dig helt och fullt, men jag vågar inte. Jag vill kunna säga sanningen till dig, men det tar emot... Det gör för ont i hjärtat och i själen... Det gör ONT! Fruktansvärt ont... Det spelar ingen roll hur mycket tabletter jag väljer att stoppa i mig, det gör fortfarande lika ont... Ingenting jag gör tar bort smärtan för evigt. Jag känner den med varje steg jag tar, den finns med i varje andetag. Det hjälper inte att sluta gå, eller att sluta andas. Det finns där ändå, och det gör alltid lika ont... Det gör ont, varje dag.

Inga kommentarer: