What I thought was a dream...

Nu har det nästan gått tre år.. Bara en dag kvar nu. Jag kommer fortfarande ihåg precis hur det var den dagen. Den 10:e maj år 2006. Kl 16,30 för att vara exakt... Jag kommer ihåg allt så tydligt. Tankarna, känslan, lättnaden, ångesten, paniken och till sist lugnet. Jag kommer till och med ihåg vädret. Och jag kommer ihåg löftet jag gav två dagar senare. "Jag lovar, jag ska aldrig göra det igen." Så blev det inte riktigt. Jag sitter fortfarande här, tre år senare, och har samma problem. Samma tankar och samma känslor som jag hade den dagen...
Ingenting har förändrats. Jag är fortfarande samma person, bara äldre och mer skadad. Jag tror att folk har slutat bry sig om vad jag gör och hur jag mår. Allt har blivit för vanligt, det är vardagsmat för alla jag känner att se mina ärr, så nu bryr de sig inte längre om det. Det är ganska skönt faktiskt. Att slippa alla utskällningar, alla tårar och alla besvikna miner. Nu är det bara jag som kan visa dem för mig själv.
Psykologer, sjukhuspersonal, och alla andra som har hjälpt, eller försökt hjälpa mig, gör det bara för att det är deras jobb. Det är helt enkelt det som de får betalt för att göra. Varför skulle de då inte hjälpa mig? Herregud, om det betalar deras levnadskostnader, så varsegod! Här har ni ett psykfall till som betalar er middag, er bil och er resa till grekland. helt ärligt, hur många människor som jobbar inom den branchen tror ni verkligen bryr sig om vad som händer med folk som mig? Annat än att de gärna vill behålla mig så länge som möjligt, så att de tjänar ännu mer pengar.