Så har man överlevt julen i år igen. Utan att dö själv, eller döda någon någon jobbig släkting som går en på nerverna. Men jag kan inte säga att det har varit det lättaste, då jag många gånger helst har velat lägga mig någonstans och inte komma fram igen.
Jag har mycket i min hjärna just nu som jag skulle vilja skriva ner. Jag skulle vilja skriva sida upp och sida ner med alla tankar och känslor som bara snurrar runt i mitt huvud, och som inte vill försvinna. Men det går inte. Tankarna kan inte formas till ord, och känslorna är allt för flyktiga för att kunna uppfattas och beskrivas ordentligt. Jag sträcker ut mina händer för att fånga dom, men de flyger bara förbi med vinden. De gör sig påminda, men bara de. De visar att de fortfarande finns, och att dom inte tänker försvinna.
Dock kan jag beskriva vissa saker. Känslan av att vara oönskad, ensam, lämnad och bortglömd. Det kan jag beskriva. Speciellt om de känslorna kommer till följd av någon man älskar har gjort något av detta. Jag vet hur det känns när ens älskade glömmer bort en, eller inte verkar bry sig om att man faktiskt sitter i samma rum. Att bara vara och att bara finnas utan att någon ser eller bryr sig... Det gör ont i varje del av kroppen. Inte bara i själen, utan i hela kroppen.
Och personen man älskar är oftast så upptagen med att göra någonting annat, att den inte ens märker av hur otroligt sårad man blir av dennes agerande... För det är ingenting som denne tänker på, eller ser... För han eller hon är så upptagen med sig själv, att jag blir... Liten... Oviktig... Och, obetydlig...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar