Coming up only to hold you under...

Jag har gråtit hela nätter, utan att kunna känna riktig sorg. Jag har älskat utan att vara kär. Jag har sovit hela natten utan att bli av med tröttheten. Jag har sprungit runt hela världen utan att vara utmattad. Jag har stått på kanten av världen utan att vara rädd att falla. Jag har fallit av världen utan att vara rädd för smärtan. Jag har skadat mig utan att känna smärta. Jag har skrikit av ångest i timmar utan att den går över. Jag har levt ett liv av förvirring och jag känner mig inte mindre förvirrad än. Jag har hatat mig själv utan att det har gått över. Jag har svultit utan att känna hunger. Jag har varit i det svartaste mörkret utan att kunna ta mig ut. Jag har legat orörlig i en sjukhussäng och varit nära döden.
Jag har suttit ute i 12minus, utan att frysa. Jag har rökt hela paket, utan att känna att det räcker. Jag har skrattat tills tårar faller, utan att kunna sluta. Jag har pratat tills det inte finns några ord kvar, och då har jag fortsatt. Jag har kramat dig i timmar, utan att vilja sluta. Jag har kysst dina mjuka läppar, utan att vilja sluta. Jag har suttit insvept i filtar, skrattat med mina vänner, haft sömnlösa nätter som istället varit fyllda av skratt, kärlek, kyssar, kramar och underbara ord. Jag har varit på botten av världen, men någon har alltid kunnat dra mig upp. Jag har mina vänner att tacka för det liv jag har idag. Ni har alltid funnits där när jag behövt det, och gett mig det jag behöver för stunden. Jag behöver aldrig be om någonting, för ni vet vad som behövs göras.
"All because of you
I believe in angels
Not the kind with wings
No not thekind with halos
The kind that brings you home
When home becomes a strange place
I'll follow your vioce
All you have to do
Is shout it out!"
The good left undone - Rise Against

.__.

Jag får fortfarande samma impulser som jag gjorde för länge sen. Sådana impulser som jag trodde att jag hade jobbat mig ifrån. Men det har jag inte. Trots att jag hade hoppats på det. Jag mår fortfarande inte bra, fast jag väldigt gärna önskar att jag gjorde det. Jag har förmodligen IPS, instabil personlighetsstörning, som tidigare kallades borderline. Underbart säger jag bara.. Kriterierna för det är nio, och man måste uppfylla minst fem av dom. Jag har fått det till sex, bara genom att läsa, och en förstår jag inte. De fetmarkerade och kursiverade är de som stämmer på mig. Får se vad psyk säger på torsdag...

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadande handlingar
6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. känner en kronisk tomhetskänsla
8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.

Faller, faller djupare ner...

Jag känner att det täcke som stundvis har legat över min kropp och min själ har kommit tillbaka. Det tunga, svarta täcket som tynger ner huvud, kropp och själ, för tankarna att snurra och världen att tappa sin mening. Det täcke som gör att jag inte förstår någonting annat än att ligga i sängen och gråta, skakande av ångest. Det täcke som gör mig osäker på allt, det täcke som ser till att jag inte längre fungerar... Det är den som gör att jag inte längre klarar av att leva mitt liv som jag borde, det som gör att jag inte längre hittar orken eller lusten att klara av någonting så simpelt som att gå upp ur sängen. Jag vet att jag borde, men jag klarar bara inte av det. Finns ingen ork eller lust, allt känns bara tungt. Allt jag ser är svart. Ingenting annat finns. Bara ångesten, skriken, gråten och mörkret...

Soft kitty, warm kitty...

Allt bara faller... Jag faller, världen faller, hela mitt psyke faller... Allt bara faller ihop i en splittrad hög med allt som en gång satt ihop. Allt det som en gång var jag, en hel person, är nu en hög med trasiga skärvor av ett liv som jag inte längre lever..

inte så svårt.

Har vägt mig nyligen.. Väger 57kg. Det är helt normalviktigt, om man går efter BMI. Men om jag går ner till 51-52kg blir jag underviktig. Går jag ner till 47kg klassas jag som anorektiker. Det skulle inte vara svårt att komma ner dit, har gått ner nästan 5kg på ganska kort tid, och det utan att jag har ansträngt mig något för att göra det... Nu när jag dessutom ska börja träna, kan det gå ännu fortare. Har nästan bestämt mig för att börja träna på friskis i stan, har ändå presentkort där. Lika bra att utnyttja det när det ändå håller. Så efter lite träning kanske vikten pikar lite mer neråt än nu... Man kan bara hoppas

Varje dag, dör en del av mig...

Har fortfarande inget fäste under mina fötter, allt bara snurrar runt... Känner hur allt runt omkring mig flyter bort, huvudet känns tungt men fortfarande lätt... Jag känner ingenting, annat än mitt tunga huvud som flyter iväg...
Jag önskar mig ett lugnt ställe, där jag kan lägga mig och bara vara. Jag vill ha ett ställe där jag kan få vara mig själv. Jag vill ha en vän som kan älska mig för den jag är, och inte för någon som folk tycker eller tror att jag borde vara... Jag är den jag är, en sårad, skadad, blyg och svag flicka. En liten skadad flicka som bara vill bli älskad, precis som alla andra...

Mitt i allt rasar världen

Hur ska man kunna reda ut all den förvirring som jag känner i skrivande stund, om jag inte ens vet vad det är som gör mig förvirrad? Jag kan inte reda ut allt det som händer eller allt jag känner, när jag inte har någon aning om vad det är. Jag kan inte reda ut det som är hoptrasslat, om jag inte ens vet vad det är som har trasslat ihop sig.
Jag vet inte vart jag ska börja... Jag försöker göra allt som folk ber mig att göra, även om jag inte vill. Jag försöker komma ihåg allt jag lovar, även om jag helst skulle glömma hälften. Jag försöker vara alla till lags, jag vill inte såra någon och jag vill göra alla glada. Men jag vet bara inte hur jag ska göra det. Ingenstans i min kropp kan jag känna eller ana hur jag ska göra det. Jag börjar tro att det inte går att lösa. Mitt i all den här förvirringen sitter en liten, blyg tjej som bara vill vara älskad för den hon är. En tjej som bara vill bli omtyckt, som vill ha en vän, någon som håller om henne när det är mörkt, någon som värmer henne när det blir kallt. Jag vill inte höra hur vacker jag är, eller hur sexig jag ser ut. Jag vill ha en vän, inte en älskare. Jag vill ha någon som kramar om mig för att visa vänskap, inte för att visa åtrå. Jag vill ha någon som säger att jag är en fin vän, inte att jag har fina bröst. Jag vill inte veta allt sexuellt folk tänker om mig, jag vill bara veta att folk vill umgås med mig för den jag är. Någon som vill vara och tycka om den lilla, blyga tjejen som gömmer sig innanför den hårda fasaden... Mitt i all förvirring rasar hela världen samman... Mitt i allt som händer, rasar hela världen ihop, och jag ligger ensam, skakande på golvet. Mitt i all panik, faller jag ihop i en hög på golvet, och faller skakande i glömska...

Trodde aldrig...

... Att det skulle vara så jobbigt att sitta på ett möte hos psykologen. Kunde inte ana att jag skulle känna så mycket, eller att jag skulle våga säga någonting alls... Kanske för att hon inte riktigt känner mig, kanske var det därför jag vågade säga det? Jag har aldrig tidigare sagt orden högt, idag var första gången. Det kändes konstigt, men på ett sätt lättnande. Kanske kan jag hitta en lösning på det hela? Kanske kan jag få tillbaka lite värdighet. Kanske, bara kanske kan jag till och med känna att jag äger min egen kropp, att den faktiskt är min och inte tillhör någon annan. Hon frågade vad som hände med min självkänsla när jag gjorde sånt, som det jag gjorde igår, jag bara svarade att jag inte hade någon kvar, att jag tappade den för länge sen...
Jag har inte vågat säga till så många än, kanske bara en. Ja, jag tror nog att det bara är en person som vet sanningen om hur jag känner... Kanske två. Jag kommer knappt ihåg hur mycket jag har sagt, även om det inte var längesen jag sa det...

Det krävs så lite...

Allt bara snurrar runt, runt. Vet inte vart jag ska ta vägen, eller vad jag ska göra för att allt ska sluta snurra. ´Jag vet inte vad som är vad, vad som är upp eller ner. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska tro. Jag vet inte vad jag ska känna, kanske inte borde känna alls? Kanske är dags att jag lämnar allt bakom mig, och bara går vidare från det jag är nu? Det kanske är dags att jag släpper allt jag håller i och bara försvinner från allt det här. Kanske är det dags nu, kanske är det dags att släppa taget?
Jag kan inte bara sitta hör och titta medan världen bara snurrar förbi och jag själv snurrar åt motsatt riktning. Jag vill inte snurra mer alls, jag vill inte vara med längre. Jag vill bara kunna gå och lägga mig i sängen i natt och sen aldrig behöva vakna igen. På ett sätt är det tungt att säga så som jag gör, men det är sanningen. Stundvis orkar jag knappt gå upp ur sängen, men jag tvingar mig själv att göra det. Jag orkar inte tänka längre, jag orkar knappt stå på mina egna ben. Snart hittar jag nog slutet på den långa tunnel som jag så länge har vandrat igenom. Jag letar efter ett stup som är tillräckligt långt att jag kan falla hårt mot marken och sen inte behöva tänka på livet en sekund till. Det krävs bara 12g alvedon för att man ska riskera att dö...

Så svårt att gå, så svårt att stå...

Varför ska jag alltid sätta mig i samma jobbiga knipor hela tiden? Är det inte dags att jag lär mig av mina misstag snart? Ska jag inte kunna titta tillbaka på den tiden som har varit och känna att jag inte ska göra om samma sak igen, och sen faktiskt komma ihåg det?
Nej, så är det inte, det fungerar inte så. Jag fungerar inte så. Jag tror inte ens att livet fungerar så, även om det borde göra det. Är det inte dags att gå snart? Jo, jag tror det... Ska bara packa min väska, sen är det dags att lämna det här. Eller förresten, dit jag ska behövs ingen väska. Jag behöver inte ha med mig någonting, kan bara gå så som jag är...
Jag har en våg av känslor som hela tiden sköljer över mig, som hela tiden kommer på nytt. Alla känslor som jag inte vet vart jag ska stoppa dom. Jag vet inte vart jag ska lägga alla tankar, jag kan inte sortera ut vilket som är vad... Vad ska jag säga till dig när vi ses, vad ska jag göra? Jag vet inte om det är tankar eller känslor som jag har. Har jag känslor för dig eller har jag tankar om dig? Det finns ingen psykolog i världen som kan reda ut vad som är tankar och vad som är känslor, eller vilka känslor som är vad.
Jag skakar i kroppen, ångesten har kommit på besök igen. Jag vet inte hur länge den stannar den här gången, men jag vet att det brukar vara en stund. Kanske inte är mer än rätt att jag känner så här, efter allt jag har gjort. Man får det man förtjänar, och världen har en plan för alla. Kanske är min mening att bara vara, att inte tjäna något större syfte? Kanske ska jag inte leva tills jag tar studenten, kanske ska jag inte leva tills jag fyller tjugo? Kanske är min mening att bara försvinna? I så fall är jag snart klar..