Before I forget it...

Jag önskar att man kunde få vara med och skapa sitt eget liv. Att man kunde få vara med och bestämma hur det skulle bli, och framför allt, hur det skulle sluta. Man har rätt stor makt över sitt eget liv, men vad kan man göra åt slumpen? Alla dem här sakerna som händer utan att man kan göra någonting åt dem? Jag vill tro att jag själv bestämmer över mitt eget liv, men jag är inte säker... Kan det vara så att allt jag gör, redan är förutbestämt, eller bestämmer jag verkligen själv över mitt eget liv? Har jag verkligen den makten över allt annat? Kan jag vara den enda personen som bestämmer hur mitt liv kommer att sluta? Jag vill tro det, men om man ser rent tekniskt, så är det omöjligt. Det är så många människor som är med och skapar ens liv att jag ensam, akn vara den enda personen som styr över mitt eget liv. Vänner, familj, främlingar, fiender, personer som jag aldrig har träffat eller ens hört talas om, är med och påverkar mitt liv. Även om jag som ensam person inte styr över hela mitt liv, är det ändå upp till mig att bestämma mig för vad jag verkligen vill göra. Vill jag sitta ensam på mitt rum och deppa över mitt tragiska liv, eller vill jag gå ut och verkligen leva mitt liv? Vill jag vara en person som lever utan mening, eller vill jag vara någon speciell, som människor världen över kommer att prata om? Det är inte heller helt upp till mig, men jag måste våga ta steget. Innan jag sitter där om 30år och tänker: "Fan, nu vet jag vad jag har glömt! Jag har glömt att göra karriär! Jag har glömt att leva livet fullt ut!" Jag vill inte vara en av dem som sitter och tänker så. Jag ska göra någonting viktigt, innan jag glömmer bort det, eller innan det är för sent. jag kommer inte bara sitta här och se tiden rinna iväg, jag vill vara med och skapa en ny tid. Jag vill vara med och hälla ut den gamla sanden ur timglaset, för att fylla på ny sand, som skapar en ny dag. En ny tid med nya möjligheter. Det är dags att jag tar tag i mitt liv och gör någonting med det, och det borde alla andra också göra. Sítt inte bara och se på när den här dagen försvinner, var med och skapa en ny! Då slipper ni sitta där och tänka: "Fan, jag glömde göra någonting med mitt liv..." Ta tag i det innan det är för sent. Spring ut och fånga dagen, och lev ditt liv fullt ut, innan du glömmer bort hur man gör...

The hardest part of this is leaving you...

Ja, hur ska det gå för mig egentligen? Kommer jag att lyckas med mitt mål, eller kommer jag att snubbla på mållinjen? Jag tror att jag kommer ramla efter halva vägen, och inte ha orken eller lusten att ta mig upp och springa vidare. Jag kommer ligga kvar på marken, medans tävlingen fortsätter och person efter person springer förbi mig in i mål. Eller kommer jag att chocka alla och ställa mig upp igen och springa in i mål? Jag kanske inte vinner, men jag kan alltid komma i mål. Nu känns det som om jag ligger kvar på marken, och ser världen passera och jag känner hur sekunderna tickar iväg utan att jag kan göra någonting åt det. Jag vill stanna tiden, ta ett varv runt jorden och se hur den ser ut, se på den genom andra ögon. Inte som delaktig i händelserna, utan mer som en del av publiken. Jag vill se hur världen är med andra ögon. Jag vill vara en betraktare, kanske bara för en dag, en timme eller kanske bara för en minut... Jag vill slippa vara en del av allt som händer, bara för en kort stund.
Just nu borde jag inte klaga på mitt liv, men jag gör det ändå... Jag har en underbar pojkvän jag älskar väldigt högt, underbara vänner som betyder livet för mig, och en familj som bryr sig. Men varför är jag inte lycklig? Är det en motsvarighet till materiell lycka eller är det kanske det materiella som saknas? Har alla människornas kärlek förlorat sitt värde, eller har varje enskilld individ förlorat en del av sin kärlek, i havet av alla människor? Jag tror inte det. Varje enskilld person betyder lika mycket för mig som den alltid har gjort, nämligen mer än vad jag kan förklara. Vissa mer än andra, men de är ändå alltid mina änglar som jag älskar så högt över allt på jorden. Men hur kan jag visa det för dem? Jag vill ge dem allt jag äger och har, jag vill ge dem all kärlek och uppskattning som jag har, men jag vet bara inte hur.
Men i slutändan kanske det räcker med något väldigt simpelt. Någonting som inte kräver mer än några sekunder av ditt liv. Har du tid att avvara några sekunder av ditt liv, så att jag kan visa för dig att du är en viktig del av mitt liv? Har du tid att låta mig visa dig att jag vill ge dig allt mellan himmel och jord? Har du råd att ge mig den tiden? Jag vill nämligen visa dig att du är speciell, en viktig del av mitt liv. Jag har en sak jag vill säga till dig. Får jag det? Jag tycker nämligen att det är viktigt att du får veta det, annars kanske det är för sent. Jag tänker nu berätta hur jag känner för dig. Det går fort. Här kommer det.
Jag älskar dig så högt över allt annat och jag vill att du ska veta att du är en av de finaste änglarna som jag har, och att du betyder mer än någonting annat för mig <3

There is nothing worth a smile...

Jag har hört att det finns positiva och negativa stunder i livet, och att man måste lära sig att leva med och utan båda. Men hur ska man lära sig att leva med ett liv där det känns som om det enda man får uppleva är negativa saker, nedstämdhet och sorg? Hur kan man lära sig att leva ett liv utan att känna lycka, och utan att känna glädje? Hur lever man ett liv utan att känna att det man gör är bra, och att man känner att cad man än gör så räcker man inte till?
Jag vet att jag inte räcker till. Det finns mycket som jag vill göra, men inte kan. Jag få alltid höra från olika håll att jag duger som jag är, att jag inte behöver ändra på någonting. Men jag håller inte med. Jag vill inte bara duga, jag vill vara bra. Jag vill betyda någonting för alla jag känner, kanske även för främlingar. Men jag vet att dte aldrig kommer att hända. Jag kommer alltid att få sitta här med vetskapen om att jag duger, och inget mer. Jag vill vara bättre, och jag vill inte såra, men jag vet inte hur jag ska göra det. Jag är Guds största misstag, det enda han skäms över. Jag önskar att jag inte vore född, eller i alla fall inte som jag blev. Jag önskar att jag kunde ha blivit någon annan, en människa med ett syfte, en människa med ett liv... Jag önskar att jag var värd mer, och att jag inte vore så misslyckad. Jag önskar att jag såg annourlunda ut, och att jag hade mer mod. Då skulle jag inte sitta här idag. Anledningen till att jag fortfarande lever, är att jag inte kan ta mitt liv, av rädsla för vad som kommer sen. Blir det Dantes Inferno, helvetet, himlen eller bara totalt mörker för mig? Kommer jag att födas igen, eller är jag för evigt borta? Vad kommer att hända med alla de människorna som jag älskar och bryr mig om? Kommer de att leva vidare och få bra liv, eller kommer de att sluta med mig? Jag vet inte vad som kommer hända, men jag känner att jag vill få svaret på vissa frågor. Jag vill inte att mina vänner ska fara illa, men samtidigt vill jag inte finnas själv.
Jag vadle att sätta deras liv och vilja framför mig själv. Jag valde att visa att de betyder mer än vad jag gör. Jag hoppas bara att jag valde rätt...

Love can fade, can break away, can be forgotten, but not replaced...

Sitter man här igen. Idag har jag tänkt över alla saker som jag gör för att skada mig själv på olika sätt. Listan blev lång. River mig själv, rispar med säkerhetsnålar och nyklar, slår huvudet i väggen, trycker in naglarna i armen, drar mig i håret, bränner mig själv med tändare och låter killar utnyttja mig bäst fan de vill. Även om jag inte vill och även om det gör så jävla ont i mig varje gång som de lägger en hand på mig, så låter jag det hända. Jag låter dem titta på mig, ta på mig, kyssa mig, ta av mig nästan alla kläder, men jag drar dock gränsen vid sex. Annars tillåter jag det mesta. Även om det skär i hela kroppen och i själen så fort de rör mig, och för att inte tala om efter, säger jag inte nej. Jag bara låter det hända. Jag ligger där som en del av inredningen och bara låter dem göra det dem vill. Men när jag sedan får tid att vara för mig själv och låta tankarna flyga fritt, då kommer skuldkänslorna. Jag känner mig äcklig och värdelös, som en hora, fast gratis och mindre värd. Jag står under den lägsta varelsen i världen, och jag har själv satt mig där. Med allt stöd jag får, förstår inte många hur jag kan stanna där jag är nu. Men jag vet inte hur jag ska ta mig vidare i livet. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Men nu när jag har rikiga känslor för en kille, vet jag inte hur jag ska ta hans bemötande. Hans kärlek och hans närhet. För första gången har jag upplevt närhet, utan syftet att skada mig själv på något sätt... Det känns konstigt och ovant, men jag antar att jag vänjer mig vid det med.

The reason is you...

Idag är jag stolt. Jag har tagit tag i mitt problem, och det har bara tagit ungefär två år, men ända... Idag bad jag om hjälp från en fältare, och även my darling har tagit tag i sina problem, när han berättade för sin mamma igår. Jag tror att vi ska klara oss ur det här, med livet i behåll. Men nu är det ända problemet att jag för första gången står och möter livet utan varken skyddsnät eller skyddslina, och jag ska precis våga ta steget ut. Jag blottar mitt inre helt naken och utan skydd för första gången, men konstigt nog är jag inte rädd. Eller, lite rädd är jag, men vem är inte det när man precis har berättat sin djupaste och mörkaste hemlighet? Men jag är inte skräckslagen, jag ser det som en möjlighet. Nu har jag en chans att faktiskt få den hjälp som jag egentligen behöver. Även om jag under ett tag har varit emot all hjälp utifrån, tar jag emot den här chansen att låta någon annan hjälpa mig. Utan lina eller nät, tror jag att man är villig att ta alla chanser som man kan få. Men jag skulle aldrig ha tänkt tanken om jag inte hade fått kortet tryckt i min hand, med orden att här kunde jag få hjälp. Det tog mig dock ett antal timmar av kollande och tänkande innan jag äntligen tog steget och skickade iväg ett melj. Efter att idag ha pratat med fältaren, känner jag att det finns en chans. Dessutom får jag mycket uppmuntarn från alla håll, och jag vet äntligen att jag är älskad. Det har jag varit hela tiden, men NU har jag insett att det är fler personer än vad jag tror som faktiskt älskar mig, med eller utan en ärrad handled. Nu ber jag bara att allt ska gå bra, och att jag ska klara mig igenom det här med livet i behåll...

Take this life, I'm right here!

Hur kan man skrika så högt som jag utan att det märks? Vad ska jag behöva göra för att jag ska kunna klara mig ur det här? En älskling uppmuntrade mig idag, och det tackar jag för <3. Sen har jag tagit steget och pratat med en Fältsamordnare, dock inte om mitt eget problem. Det tror jag inte att jag kan. I alla fall inte än. Personen som jag pratade om skulle nog hata mig om han fick reda på sanningen, men du ska veta att jag gör det för din egen skull, jag vill inte att du ska må dåligt. Varje gång du drar ett, drar jag tre kommer du ihåg? Men jag pallar inte mer... Jag orkar inte finnas och jag orkar inte tänka. Tänka på varken sanning eller på lögn, på vad som är rätt eller på vad som är fel. På vad jag har gjort och inte gjort, vad jag borde och inte borde ha gjort. Take my life, I'm right here!!!!

Save me from myself

Jag har klarat mig i nästan en vecka nu, och det är vid det här laget som det börjar bli jobbigt. Men jag ska som sagt inte ge upp den här gången. Även om jag stundvis känner att jag har helt tappat livslusten och orken att kämpa vidare, försöker jag ändå. Men just nu ställer jag mig frågan, varför? Varför försöker jag, om jag inte känner att jag får någonting tillbaka? Efter allt som de tvingar mig att gå igenom, kan de väl göra samma sak som jag försöker? Om jag ska sluta och verkligen försöker, vill jag inte att mina närmaste ska fortsätta. Hur ska jag kunna känna tröst och stöd hos dig, om jah vet att du gör det samma som jag håller på att sluta med? Hus kan jag komma till dig och gråta, och berätta hur tugnt det är, om jag vet att du senare samma kväll kanske skär dig själv? Hur ska jag kunna känna det stöd som jag behöver hos dig, om jag inte ens kan lita på att du håller vad du lovar? Men nu har jag bestämt mig. Jag ska klara det, med eller utan dig. Om du vill fortsätta så är det upp till dig att välja, men nu vill i alla fall inte jag längre. Nu har jag satt ett stopp för det här, och jag har bestämt mig. Nu är det slut. Jag vill inte att du håller på, men im jag inte kan få dig att förstå det, vet jag inte om jag kan lägga all min energi på att försöka ändra hur du tycker och tänker. Men bara så att du vet, jag har slutat, och du kan inte dra ner mig i skiten igen. Jag är ledsen, men om du inte försöker, kommer jag att lämna dig.

Alla mina underbara änglar där ute, ni vet vilka ni är så inga namn nämda, jag älskar er mer än allt annat och jag kämpar för er skull <3

Where were they going without knowing the way?

Jag antar att efter att ha fått fundera över livet under ett tag nu borde jag ha insett att det är sycket mer än vad det verkar. Jag vill försöka förstå att jag är värd mr än vad jag visar mig själv, men det är inte det lättaste. Trots att jag hela tiden har folk runt omkring mig som berättar att jag är underbar och hur mycket de älskar mig, har jag fortfarande svårt att se mig själv som någonting annat än en liten, ovärdig varelse, som inte är älskad av någon.
Men jag har bestämt mig nu. jJag vägrar att ge upp! Jag ska visa alla att jag KAN. Den är gången ska jag lyckas sluta. Jag skainte falla tillbaka på en vana som är två år gammal, hur mycket jag än vill. Jag ska även försöka få dem jag älskar att inse att det inte är bra för dem. Jag ska få dem att inse att det är inget bra sätt att ta ut sin sorg eller ilska på. Man ska inte rikta den mot sig själv, utan försöka få utlopp för sina känslor på något annat sätt, till exempel genom att skriva, gråta, skratta, skrika eller genom att bara vara. Att skada sig själv på något sätt är inte svaret.
Igår satt jag och läste ur Känn pulsen slå, av Berny Pålsson. Ett citat som jag fastnade för var precis i början. Hon tänkte tillbaka på sin barndom, och så kom frågan, om hon hade vetat när hon var tolv år vad det där första skärsåret skulle göra med hennes liv, hade hon gjort det ändå, skurit djupaere eller lagt ner rakbladet för att aldrig plocka upp det igen? Jag funderade över samma fråga. Om jag som 14-åring hade vetat hur mitt liv skulle ta form till följd av det där första skärsåret som jag gjorde då, hade jag gjort det, skurit djupare eller lagt ner rakbladet för att aldrig ta upp det igen? Det kan jag inte svara på, men jag vet däremot att det livet som jag lever nu, på ett sätt ändå har formats positivt av vad jag har gjort. Jag har fått förståelse för mina vänner som har samma problem, och det har fört oss närmare varandra. Men trots det, är det ingenting som jag kan känna mig stolt över. Större delen av tiden har det fått mig att må ännu sämre, och det har fått mig att svika mina vänner och dem jag älskar mer än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. Jag försöker att inte vara en besvikelse för dem jag älskar, men det verkar som om jag alltid misslyckas med det. Det blir inte bättre av att några av dem personer som jag älskar mest i hela världen just nu, har samma problem som jag har. nämligen ett självskadebeteende, som jag vill hjälpa dem ur, men det är inte det lättaste.

Till mina vänner: Jag vill att ni ska veta att jag älskar er mest av allt i hela världen och jag finns här för er om ni behöver mig. Jag ber även om förlåtelse för att jag inte har varit den vän som jag borde har varit. Tack för att ni har stått ut med mig och stöttat mig under alla dessa år. Älskar er mest av allt <3