Letter from myself

"Nu har jag levt ännu ett år. Jag ser tillbaka på den tiden som varit, och inser att jag inte minns så mycket. Året innehåll glädje, ilska och sorg. Mest sorg skulle jag tro. Samtidigt som jag ser tillbakakan jag inte undvika att blicka framåt. Nästa år kan ju knappast bli sämre. Jag ser en möjlighet till en ny start, samtidigt som jag tittar ner mot svgrunden. Jag vet ännu inte vilken väg jag väljer, det återstår att se...
Mål för 2009:
- Våga lita på människor, visa känslor och tala sanning
- Satsa ordentligt på träningen, eller sluta
- Lev livet, håll dig vid liv
- Sluta skära mig
- Fortsätta med skrivandet

Good luck sweetheart <3"
Skrivet 20081230

Ja, jag har nog lyckats med det mesta på min lista. Jag är rätt stolt, men det kan ändå bli bättre.

I want to belong to someone...

Så har man överlevt julen i år igen. Utan att dö själv, eller döda någon någon jobbig släkting som går en på nerverna. Men jag kan inte säga att det har varit det lättaste, då jag många gånger helst har velat lägga mig någonstans och inte komma fram igen.
Jag har mycket i min hjärna just nu som jag skulle vilja skriva ner. Jag skulle vilja skriva sida upp och sida ner med alla tankar och känslor som bara snurrar runt i mitt huvud, och som inte vill försvinna. Men det går inte. Tankarna kan inte formas till ord, och känslorna är allt för flyktiga för att kunna uppfattas och beskrivas ordentligt. Jag sträcker ut mina händer för att fånga dom, men de flyger bara förbi med vinden. De gör sig påminda, men bara de. De visar att de fortfarande finns, och att dom inte tänker försvinna.
Dock kan jag beskriva vissa saker. Känslan av att vara oönskad, ensam, lämnad och bortglömd. Det kan jag beskriva. Speciellt om de känslorna kommer till följd av någon man älskar har gjort något av detta. Jag vet hur det känns när ens älskade glömmer bort en, eller inte verkar bry sig om att man faktiskt sitter i samma rum. Att bara vara och att bara finnas utan att någon ser eller bryr sig... Det gör ont i varje del av kroppen. Inte bara i själen, utan i hela kroppen.
Och personen man älskar är oftast så upptagen med att göra någonting annat, att den inte ens märker av hur otroligt sårad man blir av dennes agerande... För det är ingenting som denne tänker på, eller ser... För han eller hon är så upptagen med sig själv, att jag blir... Liten... Oviktig... Och, obetydlig...

I've forgotten how good it could be...

Du ser inte, du förstår inte...
Hur trasig ska jag behöva vara för att du ska vilja laga mig? Hur sjuk ska jag behöva vara för att du ska stanna för att ta hand om mig? Hur länge måste jag springa innan du kommer ikapp mig? Hur mycket måste jag gråta innan du inser att jag är ledsen?
Jag vill kunna lita på folk, men det tar emot. Jag vill kunna älska dig helt och fullt, men jag vågar inte. Jag vill kunna säga sanningen till dig, men det tar emot... Det gör för ont i hjärtat och i själen... Det gör ONT! Fruktansvärt ont... Det spelar ingen roll hur mycket tabletter jag väljer att stoppa i mig, det gör fortfarande lika ont... Ingenting jag gör tar bort smärtan för evigt. Jag känner den med varje steg jag tar, den finns med i varje andetag. Det hjälper inte att sluta gå, eller att sluta andas. Det finns där ändå, och det gör alltid lika ont... Det gör ont, varje dag.

It won't go away, it won't go away!

Varför gör det så ont? Ingenting fel har hänt, men det gör ändå otroligt ont... Jag lever med smärtan som jag inte kan göra någonting åt, jag lever med rädslan av att såra någon på grund av att det gör så ont. Det är den smärtan som inte kommer från något sår, eller slag. Det kommer inte från ord eller gester, den bara finns där. Och den gnager sakta upp det hålet som finns i min själ. Sakta fylls hålet på med mer smärta, allt eftersom hålet blir större. Skulle hålet fyllas helt av smärta, kommer det bara att växa sig större. Det finns inga gränser för hur stor plats smärtan i ens själ kan ta, innan det till slut förtär en helt.
Hålet kan även fyllas med värme och kärlek, det är sant. Men det tar mycket mindre plats än vad smärtan gör, och smärtan är mycket starkare. Den förtär de små bitarna av värme och lycka som lyckas täppa igen delar av hålet som långsamt gnager sig större. Ångesten äter upp mig inifrån, och jag vill bara skrika, gråta, slåss, och bryta ihop. Men inte ens det orkar jag göra... Allt jag gör är istället att bara... vara. Jag bara är.
Jag lever med smärtan, och har lärt mig att det inte finns mycket man kan göra åt den. Jag kan smycka kroppen med ärr, jag kan stoppa i mig en massa tabletter, jag kan supa mig full. skratta eller gråta... Men vad hjälper det...?