It won't go away...

Vad är det själen känner, utan att det syns? Hur kan man förklara en känsla man inte förstår? Kan man gråta sina tårar, utan att de syns? Kan man älska någon så mycket att det gör ont? Jag kan inte svaren på dessa frågor, och jag har många fler som jag vill ställa. Dock har jag nog fler frågor än vad det finns svar. Det finns lätta och svåra frågor, djupa och filosofiska. Livsviktiga och de som inte är lika viktiga.
Jag prisar livet, men jag önskar mig döden. Jag avgudar friskheten, men jag strävar efter sjukdom. Jag avundas andra människors lycka, men tillåter bara mig själv att känna sorg. Jag vill ha gemenskap, men jag söker mig till ensamhet. Jag vet vad jag vill ha, men jag förmår inte mig själv att få det, för jag anser att det är saker jag inte är värd. Mitt värde är ingenting, och jag har accepterat mitt öde...
It won't go away...

Let me stay...

Älskling, jag förstår inte hur du orkar stå ut med mig. Att behöva ta hand om sig själv när man mår dåligt är en sak, men att samtidigt försöka ta hand om en annan person, som sen inte alltid verkar ta åt sig av allt det du säger?
Jag frågar dig igen älskling, hur orkar du? Hur många dagar har du inte varit tvungen att trösta mig när jag gråter och lugna mig när allt bara känns skit? När den enda, enkla utvägen jag finner på på problemet är att helt försvinna från jordens yta. Jag har svårt att se din ork, samtidigt som jag beundrar den.
Jag vill inte lägga mina problem på dig, och det är svårt att visa för dig att jag mår dåligt, eftersom jag vet att det även påverkar dig negativt. Det sista jag vill här i världen är att få dig att må dåligt. Men jag vet att jag till viss del gör det, genom att själv inte må bra...
Jag älskar dig, och jag vill inte såra eller ljuga för dig. Men hur ska jag kunna hitta den fina balansgången mellan att vara mig själv och inte såra eller skada dig på något sätt? Om jag är mig själv, och visar att jag mår dåligt, kommer även du att må dåligt. Om jag å andra sidan väljer att inte säga någonting till dig, utan bara klistra på mitt falska leende, har jag istället ljugit för dig, vilket jag inte heller vill göra...
Jag önskar att jag visste hur jag kunde stanna kvar och försvinna på samma gång...

Självmordstankar...

Självmordstankar, någonting som de flesta drabbas av någongång i livet. Smaka en stund på det ordet. Självmord och tankar. Det låter ju inte så hemskt. Men om man ser till följderna av dessa tankar, dessa oskyldiga saker, som endast är just det, tankar. Vad kan följderna av dessa små, oskyldiga tankar bli? Värre än den enskilda individen med dessa tankar kan ana.
Tänk på hur många människor du känner. Nu ska du inte räkna exakt, men ta i runda slängar. Om du nu vet att alla dom människorna även känner dig, tror inte du att de kommer att påverkas av dina tankar? Jag har hört många lögner i mitt liv, och de flesta av dem från mina egna läppar. Den största, vanligaste, och tyvärr den hemskaste är nog den att världen och alla man känner klarar sig bättre, om man själv inte finns i livet. Att det enda som man själv gör, är att förstöra för andra.
Men ta dig en sekund och byt sida med en av dina vänner. Om han/hon skulle säga de orden till dig, att det enda syfte personen tjänade här i världen, var att förstöra. Tänk dig den tanken. Tänk att den personen du älskar säger de orden till dig. Och ännu värre. Tänk dig att du en dag får ett samtal om att en person du älskar inte längre lever.
När man sätter saker i ett annat perspektiv, får man även ett nytt perspektiv på livet. Man ser saker från en annan del av rummet, och upptäcker att det ser annorlunda om man bara vågar titta på världen med andra ögon.
För att förstå vad man betyder för världen, måste man först förstå vad världen betyder för en själv. Har man en person man håller kär, håller den personen en kär tillbaka, och ibland kan det vara allt som behövs. Allt som behövs är ibland tre små ord, som är värt mer än allt för vissa människor. För vem blir inte lycklig av att höra de tre små orden:
"Jag älskar dig"?

To die like this...

Hur många fel måste man göra i livet, för att det ska bli rätt?
Alldeles för många är jag rädd. För hade det funnits ett maxantal som var relativt lågt, hade jag redan passerat den gränsen. För länge sedan. Sanningen är den att jag gör många fel, varje dag. Och det spelar ingen roll hur många fel jag gör, de tycks ändå aldrig bli rätt. Hur många vägar ska man behöva gå egentligen för att hitta rätt? Kan inte någon ge mig en karta, som hjälp på vägen om inget annat. Jag är trött på att se tillbaka på ett liv där det är lättare att räkna de gångerna som jag har gjort rätt, än de gångerna som jag har gjort fel, eftersom det går fortare att räkna hur många gånger i mitt liv som jag faktiskt har fattat rätt beslut. Även om jag har varit tvungen att gå fel några gånger innan, har jag till slut kommit rätt.
Men att behöva titta tillbaka på sitt liv som till synes bara verkar vara fullt av misstag, det är ingenting som jag vill göra. Jag vill inte dö med vetskapen om att jag kunde ha gjort saker på ett annat sätt.
Men hur vet man just i stundens hetta vad som är rätt och vad som är fel? Hur vet man om man har gått rätt väg när man springer i panik, och bara vill bort? Gör man så många fel, för att man inte tar sig tiden att stanna upp och tänka till en extra gång innan man fattar större och viktigare beslut? Eller för den delen, så gäller det även mindre beslut. Hur vet man att man kommer att kunna vara stolt över det beslutet som man fattar, och inte kommer att ångra det senare?
Får man helt enkelt lita på sin egen instinkt och sin egen förmåga att fatta ett bra och vettigt beslut? Jag tror inte att det är den egna förmågan som är felet i det här fallet. Det är bristen på tanke bakom varje beslut. Man lägger inte tillräckligt med tanke bakom alla sina beslut, utan handlar allt för ofta på impuls, något man kommer till att ångra senare i livet.
Rätta mig om jag har fel...

Running, running away...

Hur hanterar man en känsla som man inte känner igen? Om man är i en situation, där man är van vid att känna en viss sak, och den helt plötsligt känner man någonting annat. Hur ter man sig till den nya känslan? Hur anammar man den, utan att det känns allt för konstigt? Att uppleva en gammal situation på ett nytt sätt, är bland det läskigaste som finns. Men man får inte ta för givet att det är dåligt.
Jag är van vid att känna mig skadad och värdelös efter nära kontakt med en kille, oftast med antydan till den sexuella sortens kontakt. Detta kommer efter ett destruktivt förhållande, fyllt av skada och skadade känslor. Sen helt plötsligt dyker det upp en kille, som ger mig en annan känsla. Inte känslan av att vara trasig, utan att känslan av att vara hel. Inte känslan av att vara sårad, utan känslan av att vara omplåstrad. Det är skrämmande att uppleva nya saker, och känslor är bland det läskigaste som finns.
Många gånger känner jag att jag vill springa iväg, och bara springa tillbaka till det destruktiva förhållandet, eftersom jag känner mig trygg i dom känslorna. Eftersom jag känner igen allt som finns där, och det finns inga nya saker att vara rädd för. Men samtidigt skulle det innebära att jag lämnade det enda förhållandet som jag har känt mig helt och fullt trygg i, och den kille som faktiskt gör mig lycklig. Bara för att få känna den där gamla välkända tryggheten i känslor som jag känner igen. Känslor som jag har lärt mig att känna igen.