Du gör mig besviken med varje steg du tar

Brutna löften, krossade drömmar, bortglömda möten och ignorerade samtal. Hur kan jag ens gå runt och låtsas att det finns någon på den här planeten som bryr sig om mig? Hur kan jag med varje steg jag tar, hoppas att någon ska höra av sig till mig, om än bara för att säga hej och sedan hej då.
Jag kan leva på en kram i evigheter. En enda omfamning kan göra mig lycklig i flera dagar, för att det visar att någon har brytt sig om mig. Ett samtal kan göra att jag orkar ta mig igenom resten av månaden. Om någon frågar om jag vill hitta på någonting, vad som helst, gör det mig lycklig i flera veckor. För i mitt liv är det verkligen de små sakerna som räknas och gör störst skillnad. Eftersom jag inte har så mycket saker i mitt liv som gör mig lycklig eller som får mig att verkligen vilja kämpa, så betyder små saker, som till exempel en kram eller ett samtal, hela världen för mig. För då får jag känna mig omtyckt, speciell som kanske till och med värdefull, även om det bara varar för en kort stund.
Mitt liv består inte av lyckliga stunder, och jag ser sällan fram emot någonting. Jag har väldigt mycket roligt inplanerat, men jag ser inte fram emot det. Det ska bli otroligt roligt, det kan jag inte säga någonting om. Jag kan bara inte säga att jag ser fram emot det. Jag går inte och räknar ner dagarna tills det ska hända, jag måste bara hålla koll så att jag inte bokar in jobb samma dag. Jag ser fram emot mina torsdagar som jag jobbar, det brukar vara ganska roligt. Eller, relativt roligt i alla fall. Ett litet ljus i mörkret från all ångest som jag annars har känt inför att gå till jobbet. Men torsdagskvällarna går bra i alla fall. De brukar vara roliga.
Annars, ingenting.
Jag vandrar planlöst runt i tillvaron och hoppas att det en dag ska bli bättre än vad det är just nu. Kanske, bara kanske, kommer det att komma en dag när allting känns bra igen. När jag kan vakna på morgonen och inte känna ångest. Kanske kan jag känna mig glad? Jag vågar inte hoppas på det. Men kanske kan det också komma en dag när mina vänner visar att de bryr sig om mig, och att jag faktiskt är värdefull för dem? Kanske kan det komma en dag när de frivilligt hör av sig och vill ses, för att de faktiskt tycker om att umgås med mig. Kanske kan jag bli älskad en dag...