Why should I trust you? All you do is lie...

Det finns en anledning till att jag har svårt att lita på folk. Eller, det finns flera anledningar till att jag har svårt att lita på folk. För det första visar folk mer ofta än inte, att de inte går att lita på. De upprepar ord som du kan lita på mig, jag kommer aldrig såra dig, jag bryr mig om dig. Men även om det är vackra ord, är det otroligt få personer som lever upp till det. De flesta sårar en, ljuger för en, har en stund när de inte bryr sig, eller sviker ens förtroende. De bevisar gång på gång att hur mycket man än vill och önskar, är det svårt att lita på folk. Om personen som varje dag har sagt att den älskar dig sviker dig, sviker ditt förtroende, hur ska man då kunna lita på någon annan?
Det var den här vetskapen som gjorde det så svårt, så annorlunda, att träffa er. Ni som faktiskt visat att ni finns där, genom vått och torrt. Genom alla mina svängningar och allt dåligt som jag har varit med om. Ni står fortfarande kvar bredvid mig, kramar mig när jag behöver det, är en axel att luta sig emot. Med all den vetskapen jag hade om folk, trodde jag, misstänkte jag att jag aldrig skulle kunna lita på någon igen. Men sakta, sakta, börjar jag bygga upp ett förtroende. Jag vågar öppna mig, vågar berätta saker. Säga till när det är svårt. Jag vågar vara svag. Och ni klarar av det, ni tar hand om mig, när jag behöver det. Inte för att ni måste, utan för att jag behöver det just då, och ni ställer upp. För att ni bryr er.
Trots alla mina utbrott, trots all min ångest och alla gånger jag brutit ihop står ni fortfarande kvar vid min sida. Jag kan ringa när jag behöver det. Det är bara att säga till om jag behöver stöd eller någon att prata med, ni kommer att finnas där. Och det har ni också gjort. När jag har behövt er har ni funnits där vid min sida för att stötta mig.
Jag hade svårt att tro att jag skulle orka berätta min historia för någon. Svårt att tro att jag skulle kunna gå till någon och berätta när jag hade det tungt och behövde extra stöd. Men nu gör jag det. Nu säger jag till, och jag söker stöd när jag känner att jag behöver det. Tack vare er, och det stöd som ni har gett mig. Ni är underbara
Tack

Du gör mig besviken med varje steg du tar

Brutna löften, krossade drömmar, bortglömda möten och ignorerade samtal. Hur kan jag ens gå runt och låtsas att det finns någon på den här planeten som bryr sig om mig? Hur kan jag med varje steg jag tar, hoppas att någon ska höra av sig till mig, om än bara för att säga hej och sedan hej då.
Jag kan leva på en kram i evigheter. En enda omfamning kan göra mig lycklig i flera dagar, för att det visar att någon har brytt sig om mig. Ett samtal kan göra att jag orkar ta mig igenom resten av månaden. Om någon frågar om jag vill hitta på någonting, vad som helst, gör det mig lycklig i flera veckor. För i mitt liv är det verkligen de små sakerna som räknas och gör störst skillnad. Eftersom jag inte har så mycket saker i mitt liv som gör mig lycklig eller som får mig att verkligen vilja kämpa, så betyder små saker, som till exempel en kram eller ett samtal, hela världen för mig. För då får jag känna mig omtyckt, speciell som kanske till och med värdefull, även om det bara varar för en kort stund.
Mitt liv består inte av lyckliga stunder, och jag ser sällan fram emot någonting. Jag har väldigt mycket roligt inplanerat, men jag ser inte fram emot det. Det ska bli otroligt roligt, det kan jag inte säga någonting om. Jag kan bara inte säga att jag ser fram emot det. Jag går inte och räknar ner dagarna tills det ska hända, jag måste bara hålla koll så att jag inte bokar in jobb samma dag. Jag ser fram emot mina torsdagar som jag jobbar, det brukar vara ganska roligt. Eller, relativt roligt i alla fall. Ett litet ljus i mörkret från all ångest som jag annars har känt inför att gå till jobbet. Men torsdagskvällarna går bra i alla fall. De brukar vara roliga.
Annars, ingenting.
Jag vandrar planlöst runt i tillvaron och hoppas att det en dag ska bli bättre än vad det är just nu. Kanske, bara kanske, kommer det att komma en dag när allting känns bra igen. När jag kan vakna på morgonen och inte känna ångest. Kanske kan jag känna mig glad? Jag vågar inte hoppas på det. Men kanske kan det också komma en dag när mina vänner visar att de bryr sig om mig, och att jag faktiskt är värdefull för dem? Kanske kan det komma en dag när de frivilligt hör av sig och vill ses, för att de faktiskt tycker om att umgås med mig. Kanske kan jag bli älskad en dag...

Det där underbara

Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Jag vill skriva om min familj, men jag vet inte hur jag ska forma orden. Hur ska jag beskriva det jag känner om min mamma? Om min pappa? Mina syskon? Mest är det om mina föräldrar, jag har inget större problem med mina syskon.
Min mamma är speciell. Jag vet inte riktigt vart jag har henne. Dricker för mycket. Kan inte riktigt se det själv, och lyssnar inte när vi säger till om det. Jag har gett upp, slutat bry mig om det. Jag flyr istället, gömmer mig på mitt rum med hö musik och låtsas att jag inte vet vad hon gör där nere. Sen bråkar hon med pappa. Då höjer jag musiken så att jag slipper höra dem skrika på varandra. Jag gör som resten av familjen, låtsas att problemet inte finns...
Min pappa behandlar mig fortfarande som en tonåring, samtidigt som har försöker övertyga mig om att jag är vuxen. Dubbla budskap hela tiden. Han beter sig mer som min chef än som min pappa. Tänker alltid på jobbet, prioriterar det. Tycker att jag ska göra samma sak, och hela tiden tänka på att han är chef. Accepterar inte att jag har en bra relation till killarna som jag arbetar med. Att vi kan umgås utanför jobbet utan att det behöver betyda någonting mer. Kanske är det så att jag tycker om att umgås med dem? Kanske är det så att de tycker om att umgås med mig? Kanske, bara kanske, är det så att vi faktiskt är kompisar som tycker om att umgås? Har den tanken någonsin slagit dig?
Jag vet inte vad jag ska göra. Vill inte säga till mina föräldrar, de skulle inte förstå. När jag försöker så förstår de inte. De säger att jag skyller på annat. Att det inte är så som jag säger. Så jag har slutat tala sanning. Jag bara låtsas att allt är bra, att jag inte har några problem här hemma, att allt är bra. Att jag är lycklig.
Det var längesen jag var lycklig. Många år sedan. Nu är det bara massa problem, med det ena och det andra. Men de kommer lösa sig hoppas jag. Om de inte löser sig, kommer jag fortsätta som jag gör, gå runt och låtsas. Ljuga om tillvaron. Men en dag kommer allt att rasa. Frågan är bara vilket val jag gör när allt rasar samman. Stannar jag eller går jag?

Jag är trött. Trött på att behöva förklara allt jag gör. Trött på att behöva säga varför jag gör eller inte gör någonting. Så fort jag öppnar munnen kommer en följdfråga på det. Varför jag gjorde si, varför jag kände så. Ska jag behöva förklara allt jag gör? Försvara varför jag säger, tänker, känner som jag gör. Varför jag gör som jag gör. Varför jag andas. Varför jag finns. Kan jag inte bara få göra det som jag vill? Känna det jag vill? Bara vara som jag är, utan att jag måste förklara varför. Jag tänker för mycket igen. För mycket på saker som har hänt, saker som kanske kommer att hända, och saker som jag hoppas på. Saker jag har drömt. Överanalyserar. Varför drömmer jag som jag gör? Det var bara en dröm. Men varför? För att folk drömmer. Det är bearbetningar av det som har hänt under dagen. Men varför är det just det som jag drömmer? Allt handlar ju om samma sak...
Det skriker i huvudet. Alla tankar, alla känslor. Allt som bara vill komma ut, men det finns ingenstans att lägga det. Det finns ingen som förstår. Det finns ingen som vill förstå, eller kan förstå. Samma tankar, om och om igen. Allt bara snurrar i huvudet. 
Varför är det så? För att det är så du fungerar. Men drömmarna, de försvinner inte. Det är fortfarande samma drömmar. Det är bara drömmar. Men alla tankar som snurrar runt i huvudet? Kommer de att försvinna? Det vet inte jag, jag finns bara i dina tankar...