When you feel like ending it all...

Jag undrar hur jag ska stå ut. Jag vet att det kommer att vända snart, men jag vet inte om jag klarar mig så länge. Jag vet inte hur jag ska stå ut. Jag orkar inte kämpa på en dag till. Nu vill jag bara lägga mig ner på marken och försvinna ner i marken, och stanna under ytan.
Jag håller på att förlora allt jag håller kärt, det vet jag. Jag känner att de människorna jag älskar snart kommer vara borta från mitt liv, och jag har inte orken att hålla dem kvar. Jag känner att vi glider ifrån varandra, och snart kommer jag att stå här helt ensam. Det är ingen som ser hur jag känner, ingen märker att jag är rädd. Men jag vet vad som kommer att hända, det har hänt allt för många gånger tidigare. Det händer inte på en gång, det går långsamt. Man glider sakta iväg en bit, tills man är utom både syn- och räckhåll. Sen är man bara borta. Jag vet att det kommer att hända. Av alla människor på jorden är jag knappast den som någon prioriterar högst, och därför är jag knappast någon som man kämpar för att ha kvar. Jag är inte viktig, bara en börda. Det man inte orkar bära, och dessutom inte är av större värde, lämnar man bakom sig och glömmer bort.
Det är jag. Den där tunga, icke värdefulla saken, som folk lägger ner, lämnar bakom sig, och tids nog, glömmer bort...

It doesn't matter how hard I try...

Att ramla tillbaka, falla ner i samma grop igen. Att se samma mörker, men inte orka tända någon lampa. Inte orka kämpa för att se något ljus, inte vilja uppleva den glädjen igen. Att inte veta vad som är upp eller ner, att helt enkelt inte orka mer. Jag har försökt att inte hamna där igen, men allt jag gör verkar vara förgäves. Jag ser inte slutet, för att jag har slutat leta. Jag upplever inga större delar av livet, för jag har slutat leva...
Jag undrar fortfarande vad jag kämpar för, och jag vet inte ens om jag vill nå till de mål som andra har satt upp åt mig. Jag vill inte kämpa en dag till, för det orkar jag inte. Jag vill inte se morgondagens ljus, när allt jag ser är dagens mörker...

I'm so scared to make another mistake in the end...

Jag vill finna ord för det jag känner, jag vill kunna förklara vad det är som är fel. Men av någon anledning tar orden slut, och jag kan inte förklara det. Jag vet att jag inte mår bra, men jag vill kunna förklara vad det är jag känner, innan det är för sent.
Jag önskar att det fanns ord för att beskriva de känslorna som jag har. Ord som kunde få folk att förstå, få folk att se. Människor blundar lätt för de saker som de inte vill se, och då får man en massa dolda problem som ingen låtsas se, men som alla egentligen vet om. Den dagen någon ser hur jag verkligen mår, då kan jag börja hoppas igen. Dock ser det oftast ganska mörkt ut på den fronten. Det är inte många som ser, och ännu färre som förstår. Även om folk skulle se, skulle de i det långa loppet inte orka hålla kvar mig.
Det stora hålet i mitt hjärta väntar på att fyllas. Jag vet vad det är som saknas och vad som gör hålet större, men jag kan inte fylla det ensam. Jag behöver andra människors hjälp.
Jag är rädd, riktigt rädd. Nine Inch Nails sjunger i Hurt: "Everyone I know goes away in the end", och jag vet att det kommer att hända mig. Alla jag tycker om kommer att släppa taget. Ingen orkar hålla kvar så länge som det behövs när det gäller mig.
Livet är så skört, på bråkdelen av en sekund kan allt förändras. Ett ögonblick kan vara skillnaden mellan liv och död. Det du har i ena stunden, kan vara borta i nästa.
I slutändan handlar det bara om sekunder. Allt man minns är fragment av ett liv som man tror sig ha levt. Men i själva verket har de flesta inte levt, utan endast hållit sig vid liv. Man har missat allt och inget, man har sett tillräckligt, men ändå för lite.
Det handlar om sekunder, fragment av ett liv. Allt kommer ner till den här sekunden. Just den här sekunden i detta nu, som ska bli ett fragment i ditt minne. Just denna sekund...