Jag har skurit av min tunga, ni skulle ändå inte förstå...

Silly me for thinking honesty something given free...
Ja, så är den här dagen nästan slut... Nu vet jag vad mitt fel är... Jag pratar alltid med fel personer, och jag tror att det kommer att finnas någon som förstår mig. Men jag har oftast fel. Som vanligt vet jag varken upp eller ner. Jag vet inte vad jag vill, eller vad jag inte vill. Jag vet inte vad jag gör eller vad jag borde göra. Jag BORDE lära mig hur man talar sanning och hur man litar på folk. Det har jag svårt med...
Inte för att vara kall eller hård... Men tack till alla som hjälper mig, det betyder mycket för mig. Men... Detta underbara men... Vad gör ni den dagen då jag förlorar kontrollen? Den dagen då jag bara skriker, slåss och gråter. Vad gör ni då? Den dagen då jag bara lägger mig ner och skiter i allt och alla. Den dagen då jag bara vill ge upp allt. Den dagen kommer att komma, och då vet jag inte om alla vänner i världen hjälper... Jag vill bara veta... Vad gör du då?

I feel like letting go...

Nu vet jag varför jag har så mycket problem. Jag orkar inte kämpa med mina känslor längre. I feel like letting go... Kort sagt, jag känner för att släppa taget. Jag känner mig inte välkommen någonstans. Jag vet att jag inte passar in, men jag hade aldrig trott att folk skulle visa det så tydligt. Även om ingen säger något, så känns det. Det känns att jag inte är välkommen, eller att de egentligen inte vill ha mig där. Jag vet att du är Little Miss Sunshine, och att du är så mycket bättre än vad jag är. Jag vet att du är söt, och rar, du skulle aldrig skada någon. Du är vacker, medans jag är motsatsen. Jag är inte söt, jag är inte vacker. Du har alltid ett stort, ärligt leende på sina läppar, men jag å andra sidan gör mitt bästa för att inte visa att jag egentligen vill gråta. Jag förstår att de hellre vill ha dig där, än mig, och det är okej. Jag lovar, jag kommer aldrig att komma dit, om jag inte är välkommen.
Jag önskar att mitt liv aldrig hade blivit som det blev... Jag önskar att jag hade fortsatt att leva mitt liv ensam, utan att ha någon som jag släppte så nära inpå livet. Om jag hade varit lika kall som jag varit tidigare, så hade jag inte haft detta problem just nu...
Jag vill bara veta, vad har jag gjort för fel? Vad har jag gjort för att inte bli omtyckt? Vad? Snälla, svara mig... Vad har jag gjort som kan vara så hemskt att jag KÄNNER att jag inte borde vara där?
Några sista ord bara... Gumman, jag är inte arg på dig, och jag hatar inte dig. Jag är inte avundsjuk, jag undrar bara... Vad har jag gjort för fel...?

Why must you be so missable?

Hur ska jag kunna leva normalt, när jag inte ens vet vad det innebär?
Jag vet inte... Mitt liv håller på att gå i bitar... Jag klarar nästan inte av att göra normala saker längre. Hur känns det att gå en dag utan att tänka på självmord? Jag vet hur det känns att ha kortare stunder, kanske några timmar. Men sen kommer tankarna tillbaka. Hur ska jag kunna leva utan det som har varit mitt liv under så lång tid? Jag vet hur jag ska verka må och hur alla andra ska uppfatta mig, men jag vet inte hur jag SKA vara. Jag vet inte hur jag ska kunna vara över huvud taget... Hur ska jag kunna vara som en "normal" människa? Normala människor tänker inte på självmord, och de skär sig definitivt inte. De lever inte varje dag med hoppet om att det ska hända en olycka så att man dör. Normala människor kan åka tunnelbana utan en enda tanke på att man kanske ska göra slut på det hela, och ta steget ut. Att man kasnske ska våga hoppa. Normala människor är inte rädda för normala, alldagliga saker. Nej, normala människor har normala och bra, fungerande liv.
Jag kommer aldrig att bli normal. Jag vet inte ens om jag kommer att klara av att låtsas vara normal. Jag kommer nog inte ens kunna försöka passa in i ett normalt samhälle. Jag vet att jag inte kan. Jag är för ostabil. Jag är för svängande i humöret. Ena sekunden kan jag skratta, och i den nästa kan jag skrika ut att jag inte vill leva längre...
Jag har i alla fall kommit på den enda stunden i mitt liv, då jag inte tänker på hur det ska ta slut... När jag får vara i simhallen och vara tränare. När jag får vara där och hjälpa barnen att bli bättre. När jag får hjälpa dem att uppnå en av sina drömmar. Då känner jag att mitt liv har mening. Då känner jag att det jag gör har någon betydelse. Då känner jag att jag kan vara stolt över att jag har ett liv, att jag kan vara stolt över något som jag har gjort. Jag har en mening med mitt liv. Men jag kan inte leva på vetskapen om att jag får göra det jag älskar tre gånger i veckan. Jag behöver fler tillfällen. Jag behöver fler saker som visar mig att allt jag gör inte är meningslöst. Men vart hittar man såna saker?

Left the puzzle undone...

Jag har glömt bort hur man lever...
Jag undrar hur det känns att vakna på morgonen och känna att man verkligen vill gå upp och möta dagen. Jag undrar hur det känns att få träffa sina vänner och inte behöva veta att man ljuger för dem. Jag undrar hur det känns att få leva en dag utan att tänka på självmord. Jag undrar hur det känns att lägga sig i sängen på kvällen, utan känslan av att man vill skära sig. Jag undrar hur jag ska få reda på alllt det här...
Det här är saker som de flesta tar för givet. Inte jag. Jag vet inte hur det känns. Jag vet inte, jag har glömt bort det. Jag har varit benägen att ta mitt liv sedan jag var nio(!) år gammal. I början var det mest i perioder, men sen blev det en konstant känsla. Känslan av att inte vara värdig det livet som jag har fått. Hur känns det att verkligen vilja leva livet? HUr känns det att verkligen vara lycklig? Jag ljuger för mina vänner, för att jag inte vill se deras ansikten när jag berättar att jag har svikit dem. Jag ljuger för att slippa få det bekräftat att jag inte är som jag borde vara. Jag vill inte se deras besvikna ansikten när det får veta att jag inte är perfekt... Jag har skurit mig i mer än två år, oftast har det blivit att jag gör det på kvällen. Att sedan försöka bryta den vanan, att bara försöka gå och lägga sig och sova... Det är inte lätt. Vanan och begäret finns kvar i själen. Hur ska jag kunna ändra hela min livstillvaro över en natt? Hur ska jag kunna bli den personen som jag borde vara?
Alla mina vänner är ett enormt stöd, och det älskar jag dem för. Alla gånger som de har fått se mig nere i botten, alla gånger de har fött höra att jag vill ta mitt liv... Jag förstår att de vill hjälpa mig ur det här, för det tär på dem också, inte bara på mig... Men det ända jag vill just nu är att få en fråga... En väldigt lätt fråga, med ett lätt svar... "Jessica, vad vill DU? Hur känner DU inför det här? I vilket tempo vill DU ta det?" Kan jag få den frågan, eller är jag ute efter det omöjliga?