Why can't they remember?

So far away from knowing where I am going I'm trying hard to find out who I am They all say that I don't know what I'm doing I say they don't hardly understand... Den där känslan som är så svår att beskriva är här igen. Den som klöser, river, biter, skriker inuti mig. Den som drar så hårt åt alla håll samtidigt, den som försöker få mig att falla i bitar. Så många bitar att det inte längre kommer att gå att plocka upp dem och laga mig igen. Man kommer inte ens att kunna se att alla bitar som ligger utspridda på marken en gång har varit en person. En tjej som hade tankar och känslor precis som alla andra. Men tankarna och känslorna blev för mycket. En dag blev de större och starkare än hon själv. De tog kontrollen över hennes liv. Styrde hennes tankar och handlingar till ett liv hon inte ville leva. Ett liv som inte längre var värt att leva. Kanske ville hon inte leva det från första början? Kanske var det förstört redan från början, från den dagen då hon tog sina första andetag. Kanske har det varit bestämt från den dagen att livet inte ska vara någonting för henne. Hon är kanske inte en av alla dem som faktiskt vill leva? Det kanske inte är meningen att hon ska klara av det? Lika bra att ge upp på en gång. Men då har alla de här åren varit i onödan. All den smärta och all den sorg som redan har övervunnits. Alla tårar som redan har gråtits. Alla kramar, alla ord. Allt har varit förgäves. Utan mening. Inte tjänat någonting till. Dör hon idag, har hennes liv inte haft någon mening. Hon har inte berört någon. Inte gjort allt det som hon vill. Inte älskat alla de hon vill älska. Älskat med. Inte känt den där intensiva, starka, glödande passionen som hon har letat efter så länge. Var är den? Den har ett ansikte, men det kommer inte ske. Eller kommer det? Det vet hon inte. Men kanske finns det en chans? En chans som hon måste ta för att få veta. Den bitande, rivande, klösande känslan i bröstet växer för varje dag, och det kommer den fortsätta med. Men den var ju tyst en stund, även om det den kvällen var värre än på länge. Det slutade göra så otroligt ont för en stund. En kram, en puss. Lugnande ord. Värme. Kärlek. Made it all go away. Just for a second. Även om det inte varade hela livet, varade det för den stunden. Den stunden när jag låg där, omfamnad av med dig, försvann allt. Varför? Jag vet inte. Kanske var det orden du sa, kanske var det hur du fick mig att känna. Kanske var det både och. Eller var det bara det att du fick mig att känna mig trygg? Som om ingenting skulle kunna skada mig? Jag vet inte. Men jag vill känna så igen. Känna mig trygg. I dina armar