Party with my pain

Så var det dags att skriva lite igen. Det har hänt ganska mycket, och jag vet inte vart jag ska börja riktigt...
Jag har nu insett att för tillfället är jag ganska nöjd med mitt liv. Jag skulle inte vilja resa tillbaka i tiden och ändra på någonting. Det livet som jag har nu kanske inte är perfekt, men det är någonting som jag är nöjd med. Jag vill inte ändra på någonting, för jag vet att även småsaker skulle kunna ändra på stora delar av hur mitt liv ser ut. Trots att jag länge har ångrat mycket, och önskat att saker hade varit annorlunda, kan jag idag säga att allt är ganska bra. Jag är rätt nöjd med livet just nu.
Att det är lätt att ändra på sin inställning och sin sinnesstämning har jag aldrig påstått. Nu kan jag dock säga att mitt humör svänger ganska kraftigt, på gott och ont. Det är lätt att göra mig ledsen och nere, men det är nog ännu lättare att göra mig glad och på gott humör.
Jag ser ofta mitt liv i svart och vitt. Jag är uppdelad i mörker och ljus. Jag är både natt och dag, och jag vill helst vara båda samtidigt, men tyvärr funkar inte det. Men för det mesta lyckas jag hitta balans mellan ljus och mörker, och befinner mig i en gråzon mellan svart och vitt. Ja, man kan faktiskt göra det ;)

What I thought was a dream...

Nu har det nästan gått tre år.. Bara en dag kvar nu. Jag kommer fortfarande ihåg precis hur det var den dagen. Den 10:e maj år 2006. Kl 16,30 för att vara exakt... Jag kommer ihåg allt så tydligt. Tankarna, känslan, lättnaden, ångesten, paniken och till sist lugnet. Jag kommer till och med ihåg vädret. Och jag kommer ihåg löftet jag gav två dagar senare. "Jag lovar, jag ska aldrig göra det igen." Så blev det inte riktigt. Jag sitter fortfarande här, tre år senare, och har samma problem. Samma tankar och samma känslor som jag hade den dagen...
Ingenting har förändrats. Jag är fortfarande samma person, bara äldre och mer skadad. Jag tror att folk har slutat bry sig om vad jag gör och hur jag mår. Allt har blivit för vanligt, det är vardagsmat för alla jag känner att se mina ärr, så nu bryr de sig inte längre om det. Det är ganska skönt faktiskt. Att slippa alla utskällningar, alla tårar och alla besvikna miner. Nu är det bara jag som kan visa dem för mig själv.
Psykologer, sjukhuspersonal, och alla andra som har hjälpt, eller försökt hjälpa mig, gör det bara för att det är deras jobb. Det är helt enkelt det som de får betalt för att göra. Varför skulle de då inte hjälpa mig? Herregud, om det betalar deras levnadskostnader, så varsegod! Här har ni ett psykfall till som betalar er middag, er bil och er resa till grekland. helt ärligt, hur många människor som jobbar inom den branchen tror ni verkligen bryr sig om vad som händer med folk som mig? Annat än att de gärna vill behålla mig så länge som möjligt, så att de tjänar ännu mer pengar.