Is this how it feels to reach rock bottom?

Jag är vid liv, men jag kan inte säga att jag verkligen lever. Jag låter livet flyta förbi och jag tar kanske del av det någon gång. Jag är en skugga, en obetydlig fläck på livets trasa. Ingen bryr sig om vad som händer med mig. Eller, några gör det. Men jag är trött på att leva för alla andra. Jag är trött på att vakna varje morgon och veta att jag gör det för någon annan, inte för mig själv. Jag försöker lyssna på vad alla andra säger, men oftast orkar jag inte. Jag orkar inte. Jag är trött på att lyssna på vad alla andra har att säga. Vem lyssnar på mig? Vem bryr sig om vad jag vill, vad jag känner? Allt som de säger, eller i alla fall det mesta, är bara lögner. Jag lever i en värld full av lögner. Jag försöker andas, men jag får ingen luft. Jag kippar efter andan och Livet bara hånskrattar. Alla lögner kväver mig. Det spelar ingen roll hur mycket eller hur länge jag försöker andas. Det spelar ingen roll hur gärna jag vill andas sann och frisk luft. Jag är fast i detta Inferno som vanliga människor i dagligt språk kallar livet. De flesta gör vad som helst för att behålla livet, men inte jag. Jag gör vad som helst för att hitta en väg ut. Finns det ens en väg ut ur mörkret eller är jag fast här för alltid?
Det enda som hindrar mig från att gå mot det eviga ljuset, är just själva mörkret, själva livet. Det som alla människor vill ha, vänner, är det största problemet i mittt sökande efter ett slut. De enda männsikorna som vill mig väl, är i skrivande stund de människorna som jag föraktar mest. Denna lilla, obetydliga gruppen av människor som till synes inte har någon större inverkan på livets gång, det är just den lilla gruppen som varje dag innebär skillnaden mellan liv och död för mig.
Jag är vid liv, men jag kan inte säga att jag lever. Jag kvävs under ett tjockt täcke av lögner, och jag kan inte ta bort det. Det som håller mig vid liv är det som jag både älskar och hatar på samma gång. När kommer jag att hitta vägen ut ur mörkret?

I wanna be there for you...

Sometimes I'm a selfish fake, you're always a true friend...
Jag vill finnas där för dig när du behöver mig, men jag vet att det kan jag inte göra. Mest för att jag inte vet hur jag skulle göra det... Jag vet inte hur jag skulle kunna finnas där för dig på det sättet som du kan behöva mig... Jag vet helt enkelt inte...
Jag tänker bara på mitt eget lidande, men nu måste jag ändra mig. Helt plötsligt, har du fått det mycket värre än vad jag har haft det på nästan två år... Jag vet inte hur jag ska klara av att se dig under den här tiden. Jag lovar, jag skulle ge henne mitt liv om jag bara kunde. Hon borde få leva och vara frisk. Jag skulle ge henne mitt liv om jag visste hur man gjorde det.

Abstract emotions and dealing with death...

Det finns så många ord som jag skulle vilja säga, så många ord som jag vill att du ska höra. Jag vet bara inte hur jag ska kunna säga alla orden till dig. Jag vet inte ens om du vill höra dem. Det ända jag vet är att jag har så många tankar och så mycket känslor, jag vet bara inte hur jag ska kunna förklara dem. Jag grät över dig idag. Precis när jag hade vänt mig om och börjat gå iväg, kom den första tåren. Men det var ingenting som du märkte. Det var ingenting som du såg eller tänkte. Jag tror inte ens att du kunde föreställa dig att det skulle hända.
Men av alla orden jag skulle kunna använda och av alla tankar jag har, är det en som är starkare än alla andra tillsammans. Jag har bara en fråga som jag vill ställa till dig. Kan du stå ut med det faktum att jag älskar dig, eller måste vi ta farväl nu? <3