Det svider till där kniven skar...

Japp då är det nu officiellt... Mitt liv är totalt fail.
Jag fick höra igår att jag var stark, och att jag skulle klara mig igenom det här, för att han vet att jag kan. Men jag kan inte vara stark i ett liv som jag inte äger. Eller i ett liv som jag inte helt och hållet vill leva.
Jag vet att jag är en stor besvikelse för nästan alla jag känner, och jag vet att de underbara människorna förtjänar bättre än en vän som de inte kan lita på... De förtjänar inte att leva ett liv i ovisshet, eller ett liv som bara är fullt med rädsla. Jag vill att de ska kunna leva ett bra liv, där de inte har någon som är där och drar ner dem i sitt eget mörker och sitt egna helvete.
Jag vill att mina fina änglar ska kunna leva ett så bra och lyckligt liv som möjligt, utan att jag ska dra ner dem. Samtidigt vet jag att jag inte kan lämna dem, för de betyder för mycket för mig. Jag kan inte klara av att en till av mina närmaste och finaste änglar lämnar mig. Det skulle bli för mycket.
Jag kan även säga att även om min arm nu är finare än vad den har varit på länge, så har mitt ben fått ta smällen istället. Nio små, vackra sår blev det på benet igår. Jag vill inte längre! Snälla, förstå att jag inte vill att det här ska vara mitt liv... Jag vill vara fri, och inte känna att jag måste göra det här för att kunna ta mig igenom en dag.
För första gången i mitt liv, känner jag mig hjälplös. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag funderar på om jag ska ta kontakt med Fält igen, och fråga om man kan få en tid en gång i veckan. Jag tror att det skulle kunna hjälpa mig, om jag kunda prata med någon på bestämda tider. Men jag vet inte... Det krävs mod för att göra det med... Men vi får se hur det blir...

Ser du ängeln...?

Hur kan en person göra så otroligt många fel under en och samma livstid?
Jag är ett levande bevis på att livet inte alltid går som man vill, eller som det borde... Jag är på gränsen till att mista en av mina närmaste vänner, för att jag tycker så mycket om honom... Allt jag vill är att behålla honom som min vän, och som mitt stöd. Men varför skulle jag få det? Det skulle ju betyda att jag hade fått som jag ville för en gångs skull, och det funkar ju ABSOLUT inte...
Mitt liv är menat att misslyckas. Någon måste ju göra det också... Alla kan inte få leva bra liv hela tiden, för då skulle världen faktiskt fungera. Jag antar att vissa av oss drar nitlotter i livets lotteri, medans andra bara fortsätter att vinna. Jag ska försöka sluta ändra på livets gång... Jag kan inte ändra på det som har hänt, det är säkert. Jag vet inte om jag har gett upp hoppet om framtiden än, jag menar, det finns alltid en chans att allt blir bättre.
Men om man ska se hur allt har varit de senaste åren, kan jag knappast påstå att livet har blivit bättre. Jag kan inte säga att det bara har blivit sämre, men det har inte blivit mycket bättre heller... Jag vill bara säga det här... Om det blir det sista jag skriver, vill jag att du ska veta att vad jag än säger och vad jag än gör, så kommer jag alltid att älska dig, och det gäller alla mina vänner... Om detta blir det sista jag skriver, så vill jag att ni ska veta att ni betyder världen för mig, och jag älskar er mer än allt annat i den här världen...

Take me away, I'm gonna hurt somebody...

Mjo så har man tänkt för mycket igen... Fan. Slutsatsen jag kan dra av mitt tänkande är följande:
1. SLUTA TÄNKA SÅ JÄVLA MYCKET!! DET ÄR INTE NYTTIGT!
2. Jag är INTE lycklig i det förhållande som jag har just nu, mest med tanke på att mitt hjärta inte bor där
3. Jag kan inte gå ur förhållandet utan att någon av oss dör
4. Mitt liv är fail på hög nivå...
5. Jag har kommit fram till vem jag egentligen vill ge mitt hjärta till
6. Jag hatar inte mitt liv, jag vill bara inte leva det
Jag tror att det var allt det... Nej då, jag har absolut inte stora problem i mitt liv... Kan inte någon hjälpa mei?

I'm better of dead... Or?

Hur är det möjligt att samma saker som får en att känna sig levande får en att känna sig nära döden? Hur är det möjligt att samma saker som får en att känna sig glad och positiv kan få en att känna sig nere och deprimerad?
Samma saker som får mig att känna mig glad och levande får mig att känna mig nere och värdelös... Mina änglar, min pojkvän, träningen och alla människor i världen runt omkring mig. Kan det ha att göra med att det livet som jag lever är så långt ifrån det lyckliga livet som de lever och allt som jag gör, är sådant som de flesta inte ens skulle kunna föreställa sig? Är det för att jag innerst inne strävar efter att bli som dem, eller att jag innerst inne är avundsjuk för att de har en massa saker som inte jag har?
För några år sedan var det en psykolog som sa till mig att jag hade fler vänner än de flesta, och att jag borde vara lycklig, och känna mig lyckligt lottad at jag hade så många människor runt omkring mig som älskade mig. Jag har enda sen dess undrat över om det verkligen kan vara sant, eller om hon bara inbildade sig det.
Även om det skulle vara så, finns det nog inte många som kan titta på mig och känna att de förstår hur jag fungerar, hur jag lever och vad jag känner. Jag kan titta på dem och se det, och de kan titta på varandra och veta allt det där. Men vem vet hur jag fungerar? Och vem vet hur jag känner? Jag har lärt mig att skydda mig själv från andra människors ondska, deras ord som bränner, och deras sårande blickar. Men det största hotet mot mitt liv finns ändå kvar, den ända människan som idag skulle kunna avgöra om jag lever eller inte. Det är jag själv. Jag har ännu inte vunnit kampen över mitt destruktiva jag, och jag är långt ifrån det.
Men trots att jag har långt kvar, är jag ev bit på vägen. Jag vet hur man är vid liv, nu ska jag lära mig hur man lever. Jag har slutat jaga ett slut, och jag har slutat jaga döden. Nu vill jag lära mig att leva livet, och klanske till och med älska mig själv och det liv jag har. Jag ger det en chans, och nu ska jag lyckas! Jag vill inte sluta leva, utan ska hålla mig vid liv. Jag kommer inte att ge upp den här gången, nu ska jag lyckas! Att bli vän med sin värsta fiende kommer inte att bli lätt... Men jag kommer att lyckas, för nu ger jag inte upp... Önska mig lycka till!

I need you...

Jag har insett en sak... Jag älskar mitt liv, jag tycker bara inte om att leva det. Och ja, tro mig, det är skillnad. Det är inget direkt fel på mitt liv. Det ända som är fel, är att jag inte vill leva det. Eftersom jag nu till min stora sorg inte tycks bli av med mitt liv, kan jag väl ändå få säga att jag inte förtjänar att leva det? Det finns så många barn och unga i världen som dör av olika anledningar, som verkligen vill leva... Varför kan de inte få göra det, så kan jag få dö i deras ställe?