Det där underbara

Jag vet inte hur jag ska formulera mig. Jag vill skriva om min familj, men jag vet inte hur jag ska forma orden. Hur ska jag beskriva det jag känner om min mamma? Om min pappa? Mina syskon? Mest är det om mina föräldrar, jag har inget större problem med mina syskon.
Min mamma är speciell. Jag vet inte riktigt vart jag har henne. Dricker för mycket. Kan inte riktigt se det själv, och lyssnar inte när vi säger till om det. Jag har gett upp, slutat bry mig om det. Jag flyr istället, gömmer mig på mitt rum med hö musik och låtsas att jag inte vet vad hon gör där nere. Sen bråkar hon med pappa. Då höjer jag musiken så att jag slipper höra dem skrika på varandra. Jag gör som resten av familjen, låtsas att problemet inte finns...
Min pappa behandlar mig fortfarande som en tonåring, samtidigt som har försöker övertyga mig om att jag är vuxen. Dubbla budskap hela tiden. Han beter sig mer som min chef än som min pappa. Tänker alltid på jobbet, prioriterar det. Tycker att jag ska göra samma sak, och hela tiden tänka på att han är chef. Accepterar inte att jag har en bra relation till killarna som jag arbetar med. Att vi kan umgås utanför jobbet utan att det behöver betyda någonting mer. Kanske är det så att jag tycker om att umgås med dem? Kanske är det så att de tycker om att umgås med mig? Kanske, bara kanske, är det så att vi faktiskt är kompisar som tycker om att umgås? Har den tanken någonsin slagit dig?
Jag vet inte vad jag ska göra. Vill inte säga till mina föräldrar, de skulle inte förstå. När jag försöker så förstår de inte. De säger att jag skyller på annat. Att det inte är så som jag säger. Så jag har slutat tala sanning. Jag bara låtsas att allt är bra, att jag inte har några problem här hemma, att allt är bra. Att jag är lycklig.
Det var längesen jag var lycklig. Många år sedan. Nu är det bara massa problem, med det ena och det andra. Men de kommer lösa sig hoppas jag. Om de inte löser sig, kommer jag fortsätta som jag gör, gå runt och låtsas. Ljuga om tillvaron. Men en dag kommer allt att rasa. Frågan är bara vilket val jag gör när allt rasar samman. Stannar jag eller går jag?