A Broken Black Angel

Jag är trött. Trött på att behöva förklara allt jag gör. Trött på att behöva säga varför jag gör eller inte gör någonting. Så fort jag öppnar munnen kommer en följdfråga på det. Varför jag gjorde si, varför jag kände så. Ska jag behöva förklara allt jag gör? Försvara varför jag säger, tänker, känner som jag gör. Varför jag gör som jag gör. Varför jag andas. Varför jag finns. Kan jag inte bara få göra det som jag vill? Känna det jag vill? Bara vara som jag är, utan att jag måste förklara varför. Jag tänker för mycket igen. För mycket på saker som har hänt, saker som kanske kommer att hända, och saker som jag hoppas på. Saker jag har drömt. Överanalyserar. Varför drömmer jag som jag gör? Det var bara en dröm. Men varför? För att folk drömmer. Det är bearbetningar av det som har hänt under dagen. Men varför är det just det som jag drömmer? Allt handlar ju om samma sak...
Det skriker i huvudet. Alla tankar, alla känslor. Allt som bara vill komma ut, men det finns ingenstans att lägga det. Det finns ingen som förstår. Det finns ingen som vill förstå, eller kan förstå. Samma tankar, om och om igen. Allt bara snurrar i huvudet. 
Varför är det så? För att det är så du fungerar. Men drömmarna, de försvinner inte. Det är fortfarande samma drömmar. Det är bara drömmar. Men alla tankar som snurrar runt i huvudet? Kommer de att försvinna? Det vet inte jag, jag finns bara i dina tankar...