Fuck

Helvete, fan, jävlar, satans jävla skit! Varför, varför skulle jag göra så? Varför var det tvunget att bli just på det sättet? VARFÖR SKULLE JAG KÄNNA SÅ JUST DÅ?!?!
Jag kysste honom idag, helt oskyldigt, en enkel kyss, två läppar som möts. Varför kunde det inte bara vara så lätt som det? Varför kunde det inte sluta vid just det, två läppar som möts? Var jag tvungen att känna någonting? Varför var jag tvungen att känna någonting över huvudtaget? Varför...
Allt hade varit så mycket lättare utan en känsla, en känsla som gjorde allt så mycket svårare... Det där lilla pirret i magen, leendet som letade sig upp på mitt ansikte, värmen som spred sig i hela kroppen. Jag vill inte känna så, inte nu... Allt blir så mycket svårare då, när man får en ny känsla... Varför skulle jag känna så med dig? Varför kunde jag inte känt det tidigare, när det fortfarande hade varit lätt? Varför ska jag ha dessa känslor för dig, när du förmodligen inte har samma för mig?
Varför ska jag känna kärlek till just dig? Och varför ska jag göra det just nu?

Måste skriva av mig...

Var en stund sen jag var här, jag vet... Ingen som läser det här, allt jag skriver är bara för mig. For your eyes only...

Jag har inte haft så mycket ångest på länge, som jag har i skrivande stund. Ingenstans i mitt minne kan jag hitta så mycket tankar och känslor som bara hamnar i ett virrvarr av allt och inget. Händer så mycket just nu. Massa intryck att ta till sig, och göra någonting med. Hjärnan och hjärtat hänger inte med, jag hänger inte med alls. Jag sitter just nu och undrar hur allt hände, hur allt gick till... Hur kommer det sig att jag sitter här och är som jag är, mår som jag gör? Varför sitter jag här och pratar med de personerna som jag gör? Jag vet att mina ord förstör deras liv, deras tankar och deras känslor.
Orden jag hör, och orden jag säger, skär som en kniv i hjärtat. Själen faller sakta sönder samtidigt som den kämpar med att bygga en högre och högre mur som skydd mot omgivningen. Ingen ska se in och ingenting ska komma ut.
Impulserna är många, starkare än på länge. Sitter och kämpar emot alla varje sekund som går. För var sekund växer de sig starkare, och större. Vet inte hur många timmar, minuter, sekunder jag kommer klara det... Det är nära, jag känner det. Hon har skrikit om min värdelöshet hela dagen, och långt innan den här dagen började. Hon skriker om allt jag borde göra, allt jag inte är. Allt som hon har, som jag saknar. Allt hon är, som jag borde vara. Hon räknar sekunderna tills han ska säga att det är slut, att han nu vågar erkänna det. Hon är bättre än jag, och nu har han också sett det, och vågat säga det till mig. Då kommer det ta slut... Jag vet det. Då vinner hon, det är då hon kommer att ta över. När ni ser min kropp, men inte känner igen personen vet ni att hon har tagit över. Då är jag borta, och hon har vunnit... Hon har inget leende, hon har inga drömmar. Hon har inget mål, annat än att bryta ned mig. När hon lyckats, är det inte långt kvar för någon av oss. När jag är nedbruten kommer både hon och jag försvinna inom en mycket snar framtid. Det är bäst så för alla...