Every rose has it's thorn, every night has it's dawn...

Just nu känns världen avlägsen. Jag orkar inte längre hålla fast vid det jag älskar, och jag är rädd att jag kommer att förlora allt det som jag håller kärt...
Muren som jag har byggt upp i mitt förflutna, har jag länge kämpat med att riva ner. Dock känns det mer som om jag nu, istället för att riva den, håller på att lägga tillbaka dom stenarna som jag tidigare har tagit ner. Tyvärr måste jag också säga att muren är lättare att bygga upp, än att riva ner.
Det känns inte längre som om jag har samma kontakt med vissa av mina vänner, och orden jag hör känns inövade, och sägs bara för att inte såra mig. Jag orkar inte gå igenom den perfekta fasaden och visa hela världen hur jag känner. Jag tror inte att jag är älskad av så många som säger att de älskar mig. Orden känns för utslitna, och leendena känns för påklistrade. Jag kanske skrattar och ler, men i hjärtat och i själen gråter jag allt oftare. Jag vill ingenting annat än att riva sönder skinnet och se världen försvinna, sakta men säkert. Jag önskade mig vänner, och det fick jag. Jag önskade mig kärlek, och det fick jag. Men nu när jag har fått det som jag har önskat mig, kan jag inte känna att jag uppskattar det som jag har blivit given...
Jag känner en distans till världen, och jag gömmer mig tryggt bakom min mur. Jag gråter i hjärtat, och det är med mycket sorg som jag säger det här. Tyvärr mina vänner, men jag håller på att tappa greppet...