Oceans apart, day after day...

Nu är det bära eller brista som gäller...
Idag tog jag steget i alla fall... Jag tog mig i kragen och gick dit. Till en av de platserna som jag har undvikit så gott jag kan. Men idag gick jag dit.. Till psykologen. Det är dags nu, det har gått för långt. Jag kan inte fortsätta med allt det som jag håller på med. Det är dags att jag försöker reda ut allt. Det är dags att bearbeta mitt liv och det är dags att lära mig hur man lever.
Steg 1: Boka tid och ta mig dit. Det gjorde jag idag. Jag tog det första och viktigaste steget av alla.
Steg 2: Gå tillbaka och svara på frågor. Tiden har jag, om en vecka. Då är det bara att gå dit och vara ärlig.
Steg 3: Besöka läkare och ev. få medicin. Den tiden är också bokad. Då ska jag dit och hoppas på det bästa.
Steg 4: Fortsätta att gå dit. Det kommer jag att klara av, om jag bara orkar med de första gångerna.
Steg 5: Börja leva livet! Det är det svåraste. Hur lever man livet, om man inte vet vad det innebär?

Livet som 'normal' känns så avlägset. När psykologen sa att ingen skulle behöva må som jag mår, blev jag lite rädd. Hon skulle ändra på mig, och ta bort en stor del av mig. Men jag ser ändå ett ljus. Jag hoppas att jag ska kunna lägga mig i sängen en natt, och inte tänka på att skära mig eller att jag inte vill längre. Jag och livet har varit skilda länge, men det kanske finns en chans...? Oceans apart, day after day... Så sant, men det kan jag ändra på! Jag vill, jag kan... Och nu ska jag. Jag ser ett ljus, och nu ska jag gå emot det istället för åt ett annat håll.
Nu ska jag lyckas...