Left the puzzle undone...

Jag har glömt bort hur man lever...
Jag undrar hur det känns att vakna på morgonen och känna att man verkligen vill gå upp och möta dagen. Jag undrar hur det känns att få träffa sina vänner och inte behöva veta att man ljuger för dem. Jag undrar hur det känns att få leva en dag utan att tänka på självmord. Jag undrar hur det känns att lägga sig i sängen på kvällen, utan känslan av att man vill skära sig. Jag undrar hur jag ska få reda på alllt det här...
Det här är saker som de flesta tar för givet. Inte jag. Jag vet inte hur det känns. Jag vet inte, jag har glömt bort det. Jag har varit benägen att ta mitt liv sedan jag var nio(!) år gammal. I början var det mest i perioder, men sen blev det en konstant känsla. Känslan av att inte vara värdig det livet som jag har fått. Hur känns det att verkligen vilja leva livet? HUr känns det att verkligen vara lycklig? Jag ljuger för mina vänner, för att jag inte vill se deras ansikten när jag berättar att jag har svikit dem. Jag ljuger för att slippa få det bekräftat att jag inte är som jag borde vara. Jag vill inte se deras besvikna ansikten när det får veta att jag inte är perfekt... Jag har skurit mig i mer än två år, oftast har det blivit att jag gör det på kvällen. Att sedan försöka bryta den vanan, att bara försöka gå och lägga sig och sova... Det är inte lätt. Vanan och begäret finns kvar i själen. Hur ska jag kunna ändra hela min livstillvaro över en natt? Hur ska jag kunna bli den personen som jag borde vara?
Alla mina vänner är ett enormt stöd, och det älskar jag dem för. Alla gånger som de har fått se mig nere i botten, alla gånger de har fött höra att jag vill ta mitt liv... Jag förstår att de vill hjälpa mig ur det här, för det tär på dem också, inte bara på mig... Men det ända jag vill just nu är att få en fråga... En väldigt lätt fråga, med ett lätt svar... "Jessica, vad vill DU? Hur känner DU inför det här? I vilket tempo vill DU ta det?" Kan jag få den frågan, eller är jag ute efter det omöjliga?